Rapporterna om sexuella övergrepp verkar visst inte ta slut. Den här veckan har det varit aktörer i biståndsvärlden som berättat. Oxfam, SOS barnbyar och Läkare utan gränser har alla fått ta itu med personal som begått övergrepp, ofta mot barn men även mot vuxna. Och i onsdags kväll fick vi via Uppdrag granskning veta att den märkliga historien runt Filadelfiaförsamlingen i Knutby också innehåller den typen av händelser.
Sexualiteten är en Guds gåva, så djupt integrerad i människan. Den kan och ska förvaltas ansvarsfullt. Liksom alla relationer kan sex präglas av ömsesidighet och respekt men också av förtryck och egoistiskt fokus på den egna njutningen.
#metoo har påmint oss om hur lätt det är att gå över gränsen till utnyttjande snarare än ömsesidighet. Och om vikten att samtala om integritet och hänsyn i alla sammanhang. Kyrkorna och kristna människor är på intet sätt förskonade från missbruk på detta område. Vi talar om kärlek och trohet men vet samtidigt att det finns relationer som präglas av sådant som är motsatsen till detta. Berättelser som sexuella övergrepp finns i flera sammanhang och i flera kyrkor; på #sanningenskagöraerfria och #vardeljus har kristna människor delat sina erfarenheter.
Därför är det viktigt med de samtal som förs bland ungdomsledare och församlingsanställda. Sveriges kristna råd har denna vecka publicerat en reviderad och uppdaterad utgåva av Ekumeniska riktlinjer vid sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer (SKRs skriftserie nr 5). Den är tänkt som en praktisk handbok riktad till medlemskyrkorna inom Sveriges kristna råd och vill bidra till ett medvetet och kvalitetssäkrat arbete för att både bemöta och förebygga sexuella övergrep i kyrkliga sammanhang.
I riktlinjerna finns förslag om hur man ska agera för att förebygga sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer, men det finns också råd för hur man bör agera då man i församlingen inser att något har hänt, exempelvis när och hur polisen ska kopplas in. Skriften betonar att kyrkan ska stå på den utsattes sida.
Skriften är också tydlig med att man ska lyssna till den som blir utsatt men tar också upp att kyrkan har ett själavårdsansvar även för förövaren. Riktlinjerna ger handfasta råd på hur man bör agera, exempelvis att samma person inte ska ha själavårdssamtal med både offer och förövare.
Det är centralt att fundera över hur man går vidare när övergrepp skett. Att få berätta, att få uppleva strävan efter rättvisa, att kunna samtala om vägar till förlåtelse och upprättelse är viktiga inslag. I den kristna tron finns goda resurser för den som vill ta den drabbades parti. Liksom för den som behöver bekänna sina felsteg och så långt det går reda upp det som gjorts fel.
Respekt för en människas integritet är grundläggande. Den är nära kopplad till arbetet för en människovärdig värld. Det är en angelägenhet både för kvinnor och män. Därför fortsätter vi också att be: Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och mänsklig värdighet.
/Björn Cedersjö
