”Se, vi går upp till Jerusalem i heliga fastetider”. Om knappt två veckor kommer vi på fastlagssöndagen att sjunga den psalmen i många av våra kyrkor i Sverige. På väg i minibussen från flygplatsen i Tel Aviv på väg till Jerusalem i lördags tänker jag på den psalmen. Som liten fick jag inte ihop orden med verkligheten, men där i bussen blir orden så tydliga. Vi åker från flygplatsen i Tel Aviv och känner under vägen att vägen går verkligen går uppför till Jerusalem drygt 750 meter över havet. Landskapet är kargt och inte särskilt grönt.
Och jag tänker på den heliga staden – en gång en avlägsen utpost i det väldiga romerska imperiet, idag centrum för en av världens mest svårlösta politiska konflikter. En helig stad för tre religioner där man måste vara blind om man inte ser hur präglad denna stad, som skulle kunna vara en symbol för fred och samförstånd, är av den politiska konflikten.
När jag igår vandrade runt i Gamla stan mellan de heliga platserna kände jag tragiken i detta faktum. På ytan är det lugnt och en del av försäljningsstånden i de kristna kvarteren är stängda eftersom det är söndag. Jag hör de olika kyrkklockorna kalla till gudstjänst när vi går till den lutherska huvudkyrkan Redeemer church alldeles intill gravkyrkan. Att säga att man känner historiens vingslag känns ju närmast överflödigt när den finns där överallt.
Lite senare på dagen kommer vi till Lithostrotos-ruinerna med platsen där man tror att Pilatus visade upp den torterade Jesus med törnekrona och purpurröd mantel med orden ”Här är mannen” (Ecce homo). Så sammanvävda då var de religiösa och politiska skeendena redan då och det är svårt att värja sig mot det faktum att det är likadant idag. Man kan försöka skjuta undan den politiska realiteten när man går runt i Gamla stan idag för att man tycker att det stör den religiösa upplevelsen när man besöker de heliga platserna. Men i längden håller det inte. Vi kan inte avskärma tron från den verklighet vi lever i utan vi måste inse att vår tro på djupet hör samman med de villkor vi lever under. Ingen annanstans blir den insikten så tydlig som när man vandrar runt bland de heliga platserna i dagens Jerusalem.
Och när vi snart sjunger den välkända psalmen låt oss då bära med oss detta i vår tankar, inte minst när vi sjunger den sista versen:
Se, vi går upp mot Jerusalem,
till staden den evigt klara.
Oss Frälsaren sagt, att där han är,
där skall vi med honom vara.
(Psalm 135:4 i den gemensamma psalmboksdelen)
/Olle Kristenson
