Pastor Kim D. Bergman delar sina tankar från den senaste rastplatsen för SKR:s arbetsgrupp för jämställdhet, där den ortodoxa kyrkofamiljen stod som värd.
När jag var femton år fick jag för första gången följa med på en av släktens stora träffar, som inträffade med fem års intervall. Denna gång hölls den på ett slott i Sibbo kommun i Finland, då en stor del av min släkt på pappas sida är finlandssvensk. Jag minns inte så mycket av själva träffen, mer än att det var fullt av människor jag inte hade någon aning om vilka dom var men att jag förstod att vi på något sätt hörde ihop genom släktband. Det var en lite konstig känsla att gå omkring i det gamla huset och förstå att allt som fanns där hade en historia. Själv kände jag mig som en främling, då jag själv lever ett liv som är långt ifrån det slottsliv som jag vandrade runt i, men samtidigt nyfiken på min släkthistoria.
Under två dagar har vi i SKR:s arbetsgrupp för jämställdhet åter igen fått slå oss till ro på en rastplats i vår pilgrimsprocess där vi besöker varandras kyrkotraditioner. Vår matsäck, ”Food for thought”, var åter igen frågan om jämställdhet, sexualitet, kön och makt.
Vi landade på östgötaslätten, i anrika Linköping, där vi inkvarterades på Valla Folkhögskola. Vi bjöds på robust husmanskost och trevliga rum.
Under två dagar fick vi dela gemenskap i den evigt pågånde liturgin, i andakt och i en förkortad gudstjänst i den syrisk-ortodoxa kyrkan vi besökte. Vi fick lyssna på tre föredrag. Det första handlade om äktenskapet i Ortodoxa kyrkan och hölls av Mikael Fälthammar. Han beskrev tradition och historia med avstamp från kyrkofäderna, fram till kröningen, som är starten på äktenskapet. Kronan är symbol för att vi är drottning och kung i våra liv, men även för martyrskap. Det handlar om att båda skall leva för varandra, att i självutgivande kärlek till varandra vittna om Kristus. Att se på de äkta makarna är som att se på en ikon av Kristus och hans relation till kyrkan. Det andra föredraget var fader Misha Jaksic, ortodox medlem i jämställdhetsgruppen, som berättade om ortodoxa kyrkans tro och liv.
Det sista föredraget hölls av Ann-Christine Lindvall, jämställdhetsgruppens andra ortodoxa medlem. Hon delade tankar under rubriken ”Med lyftad blick”, om jämställdhet och det kvinnliga i mötet med kyrkorummet. Hon talade om hur viktigt det är att bli bemött i dörren, och visade på seden att alltid Maria avbildas över ingången till ortodoxa kyrkor. Det kvinnliga finns med som det första som möter besökaren i den ortodoxa kyrkan.
På måndagskvällen besökte vi den syrisk-ortodoxa kyrkan i det nybyggda området Valla. Vi möttes av fader Josef Togan och presbytera Judit Togan (hans fru), och deras tidigare ungdomsordförande Gabriella Posluk som berättade hur det är att vara ung kvinnlig ledare och ortodox. Vi fick ett varmt och avslappnat samtal om livet i kyrkan. De delade tankar och erfarenheter, vi fick höra berättelser om ungt kvinnligt ledarskap i en manligt präglad miljö, vi fick höra berättelser om försök till pragmatiska ordningar, om respekt för tradition och skrift.
Kvällen avslutades med goda samtal och utbytta idéer runt fikabordet i Valla folkhögskolas trevliga logement.
Vad har jag nu varit med om? På ett sätt bär jag på samma känsla som när jag besökte vår släktträff för första gången som femtonåring (det var först då man blev inbjuden). Jag rör mig i en miljö som jag inte känner mig helt hemma i. Mycket känner jag igen, annat är nytt och något kan jag uppleva som främmande. Jag representerar en ung kyrka, hastigt räknat drygt tio år. Även om ursprunget är 175 år så är vi i sammanhanget som en tonåring som rör sig bland de gamla släktingarna. Vi är inte mindre värda än andra, våra uttrycksätt är inte mindre heliga. Men att få uppleva andras historia och kunskap gör mig ödmjuk. Och en ödmjuk nyfikenhet är nyckel till förståelse och kunskap. Nästa rastplats på vår pilgrimsfärd blir den frikyrkliga familjen. ”Herre, visa mig din väg, och gör mig villig att vandra den.”
/Kim D. Bergman, pastor i Equmeniakyrkan, frikyrkliga kyrkofamiljen.
