Anne-Christine Lindvall, från den ortodoxa kyrkofamiljen, delar med sig av reflektioner efter att arbetsgruppen för jämställdhet träffats första gången på sin nyligen inledda pilgrimsprocess.
Vi är på väg!
Vi i Sveriges kristna råds arbetsgrupp för jämställdhet har inlett vår pilgrimsprocess. Det tog några år innan vi kunde ta första steget. Planerna låg klara men pandemin kom emellan, men nu är vi på väg.
Arbetsgruppens första anhalt blev Birgittasystrarnas gästhem i Vadstena. Här träffades vi under ett dygn för att ta del av den romersk-katolska kyrkofamiljens reflektioner och lära kring jämställdhet.
Vi gjorde också ett besök vid Svenska kyrkans Pilgrimscentrum. Vad kan passa bättre när vi som pilgrimer ska inleda vår vandring mellan våra kyrkofamiljer än att börja vandringen en miljö så starkt präglad av pilgrimsvandring.
Vår vandring sker i den receptiva ekumenikens tecken och vars förhållningssätt ofta uttryckts med bilden av att duka med sin traditions fin- respektive vardagsporslin. Det vill säga att våga visa fram både styrkor och svagheter, liksom det som man finner är gott och fungerar bra respektive mindre bra. Receptiv ekumenik blir en form av nyfiket närmande till andra traditioner eller till annat man själv inte känner så väl till. Utan att döma kan man vända och vrida, liksom låta sig hänföras och förvånas, av både det som är obekant och det som är bekant.
När vi nu har påbörjat denna nyfikna vandring så kommer vi likt pilgrimen att få erfara nya insikter och erfarenheter, men, tänker jag, det finns nog även viss risk för att vi får erfara pilgrimens skoskav.
Anne-Christine Lindvall
Jag tänker då på att det bland det vi kommer att erfara i våra möten också finns det som skaver. Skaver mellan oss, skaver mellan kyrkofamiljerna, men också det som skaver inom oss själva. Och mycket riktigt, allt detta – förundran, nya insikter och kunskap liksom olika former av skav – upplevdes under vårt möte. Detta blev möjligt tack vare att vi med öppenhet och integritet möttes i ett tryggt rum där vi kunde tala fritt.
Det är berikande att samtala över kyrkofamiljsgränserna, och när vi nu gjorde det så skedde det utifrån att vi som träffades bor och verkar i Sverige. Men att Sveriges gränser saknar relevans när vi träffas över kyrkotraditionsgränserna blev tydligt i våra samtal. Medan somliga traditioner är mer lokalt förankrade är andra världsvida, och vars övergripande beslut tolkas och fattas på en internationell arena.
En för mig i detta sammanhang intressant punkt på programmet var presentationen av den synodala process som äger rum inför synodmötet i Rom 2023. I olika sammanhang och över hela världen ska ett antal frågor diskuteras och besvaras för att senare sammanställas. Vi pratade kring några av dessa frågeställningar, och det blev tydligt att romersk-katolska kyrkan, precis som min egen tradition den ortodoxa, hela tiden hanterar inte bara församlingar och stift inom ett begränsat geografiskt område eller kulturkrets som exempelvis Sverige, utan man hanterar i dessa frågor hela världen som mottagare och som respondent. Hur uppfattas och tolkas, liksom senare besvaras, samma frågor i olika länder, i olika världsdelar? Och hur tolkas svaren, går det alls att sammanställa svar som så uppenbarligen har helt olika lokala kontexter som grund för besvarandet? Det är klart att det i någon mån går, men frågeställningen sätter fingret på en inte oväsentlig skillnad mellan våra kyrkotraditioner. Har vi världen eller ett geografiskt och kulturellt mer begränsat område att förhålla oss till när vi till exempel ska samtala om de frågor som är arbetsgruppens uppdrag, dvs frågor som rör jämställhet i olika former? Men, och det är viktigt att komma ihåg, samtliga kyrkotraditioner relaterar på olika sätt till internationella sammanhang, om än somliga är mer nationellt förankrade rent organisatoriskt. Även i den typen av internationell relation kan frågor som exempelvis jämställdhet uppfattas olika, vilket också framkom i våra samtal.
Dygnet bjöd på många intressanta föredrag och många spännande och ärliga samtal, och det är i denna kombination som jag ser styrkan i att under ett dygn träffas på detta sätt. Det blir personliga möten som ger en personlig väg in i förståelsen och kunskapen om en annan tradition. Det handlar inte om att hålla med om allt som sägs, det handlar inte om att förändras eller om att förändra, utan bara om att ärligt våga lyssna till det som inte är ens egen tradition eller uppfattning i en viss fråga. På så sätt vinner vi ökad förståelse för varandra och för vår kallelse här i världen, och kan dela vandringen utmed pilgrimsvägen, den där vägen som utlovats vara stenig och besvärlig snarare än slät och lättframkomlig.
Frågorna som vår arbetsgrupp hanterar och diskuterar är på olika sätt svåra, och visst upptäckte vi i våra samtal att skaven finns. Gott då att kunna skratta, och med skrattets befriande kraft skratta både åt sig själv och sitt eget sammanhang, liksom också tillsammans, och tack vare det förmås orka lyfta blicken och fortsätta vandringen. Och när man är i Vadstena, varför då inte med heliga Birgittas pilgrimsbön i hjärtat:
“Herre, visa mig Din väg, och gör mig villig att vandra den”.
/Anne-Christine Lindvall, ortodoxa kyrkofamiljen
