Under första halvan av oktober inbjuds Sveriges kyrkoledare årligen till ett dygn av bön, gemenskap och samtal. Så har det varit sedan mitten på 90-talet och jag är övertygad om att det – i all enkelhet – är en av styrkorna i svensk ekumenik. För det är en enkel samvaro. Gemenskap vid middagsbord, samtal över en kopp kaffe. En promenad tillsammans, eller i en självvald ensamhet.
Nåja, enkel och enkel. I år samlades vi till bibelstudium som inleddes av en ärkebiskop, en biskopsvikarie och en ortodox samordnare och därefter fick samtalet flöda fritt utifrån de valda bibeltexterna i mindre grupper. Det är inte alltid som en har möjlighet att ta del i bibelsamtal i en sådan krets.
Vi konstaterade att det är hälsosamt att läsa bibeln tillsammans och se vad texterna säger oss, med ett särskilt fokus på kristet enhetsarbete och vår omvärld, som den ser ut just idag. Hur kan våra olika traditioner och våra enskilda erfarenheter bidra till en djupare och vidare förståelse?
Nu är du kanske nyfiken på vad vi kom fram till? Men det är också poängen med kyrkoledardygnet, att vi inte ska komma fram till något. Syftet är inte att det ska leda till något särskilt – mer än fördjupad gemenskap – men för min del betydde det en hel del insikter om de två texter vi utgick ifrån.
Vi läste och samtalade om Efesierbrevet 4:1-16 och Hesekiel 37:1-14. I andakterna delar vi våra olika böneliv. Två sångstrofer lever kvar i mig;
Ande, du som livet ger, fall nu över mig. Smält mig, fyll mig, tänd mig, sänd mig.
Och
Helige Gud, helige Starke, helige Odödlige, förbarma Dig över oss.
Olika tonspråk som just nu lever i mitt eget andaktsliv tillsammans med texten ur Efesierbrevet om att sträva efter att med friden som band bevara enheten och profeten Hesekiels vision om benen som fogades samman.
Det är mycket i vår värld som behöver fogas samman. Vår uppgift är att börja där vi står.
/Karin Wiborn
