Till viss del är mitt uppdrag i FN-huset inte så skilt från uppdraget vid Påvens invigningsmässa. Närvaro och representativitet. Om jag var ensam kvinnlig prästkrage på Petersplatsen, så är jag här en av tre prästkragar, inklusive manliga. Min uppgift är påtaglig – att tala om att världens kyrkor bryr sig om ett starkt vapenhandelsavtal. De tekniska detaljerna i artiklarna kan jag inte, hur jag än försöker, förstå mig på helt och fullt, men att det finns en rädsla för begränsning, insyn och regler som försvårar export och import, det förstår jag.
Sverige är ju ganska intressant att titta på. Ett land med ett visst anspråk på neutralitet och samtidigt en av världens större vapentillverkare (per invånare) Ett land med lång tradition av fred och med visst anspråk av att vara fredsmäklande, men om man nu producerar vapen planeras de också att säljas, varför Sverige också blir en stor vapenexportör per invånare. Det blir lite olika frågor att brottas med; ekonomi, etik och moral.
Jag tycker fortfarande att den bästa vägen i hållbarhet för mänskliga rättigheter och Guds rikes utbredande vore att inga vapen alls tillverkades och därför inte en möjlig handelsvara, men när det nu är som det är i denna ofullkomliga värld så är det riktigt att komma överens om regler för handeln. Det finns tydliga regler för handel med bananer och det behöver finnas tydliga överenskommelser för handel med mer explosiva varor som vapen, ammunition och minor.
Jag har fascinerats av Trinidad och Tobago, ett litet land med en tydlig röst för ett starkt vapenhandelsavtal. När jag introduceras till nya bekantskaper, har jag idag presenterats utifrån att jag kom först idag eftersom jag var i Rom för att välkomna påven på vägen hit. Det röner en viss uppmärksamhet och flera kommentarer om att ”då kanske lite välsignelse faller på det här mötet”. Ja, man kan ju hoppas att budskapet om godhet, ömhet och ansvar för hela skapelsen spiller över också på ett starkt vapenhandelsavtal. Kanske ett litet, litet steg på väg till att smida svärd till plogbillar.
Nästa fråga i samtalet har ofta varit vad jag är för präst. ”Anglican, I suppose” har jag hört ett par gånger. Med viss stolthet förklarar jag att jag är ordinerad baptistpastor, men i min roll som generalsekreterare representerar jag de tjugofem kyrkor som är medlemmar i Sveriges kristna råd. Beroende på kyrklig bakgrund har reaktionen blivit fascination eller förvirring.
Det är många upplevelser att smälta, och jag hoppas intensivt jag ska förstå tillräckligt mycket av diskussionen om vapenavtalet så att jag kan vara kyrkors närvaro på ett konstruktivt och betydande sätt, det är trots allt lite unikt att vara på plats med möjlighet att göra skillnad i världens strukturer och system.
/Karin Wiborn
