Nyss hemkommen från kyrkoledarresa till Indien och Myanmar delar jag några reflektioner om betydelsen av att vara på väg tillsammans och vad vi har sett, mött och hört.
Låt mig börja i ett resesällskaps inbyggda kraft. Det vill helt enkelt gärna bli bra när en grupp människor avsätter tid och rum tillsammans. Samtliga SKRs medlemskyrkor och styrelseledamöter var inbjudna att sända deltagare till delegationsresan till Indien och Myanmar. Vi blev tretton deltagare som utifrån olika perspektiv utgjorde en bred representation; fyra kyrkofamiljer från sex kyrkor, sju män och sex kvinnor, två unga, kontakter med två världsvida organisationer, det vill säga Kyrkornas världsråd och Vatikanen. Att resa tillsammans ger många bra tillfällen till reflektioner längs vägen, vilket bidrar till fördjupad gemenskap, kännedom och insikt. Dessutom är det roligt, och det roliga är bra, just som det djupt seriösa.
Min nästa tanke handlar också om gemenskap. Så stort det är att vara en del av den världsvida kyrkan, och vilken fantastisk kraft det finns i kyrkor om och när vi vill – och tror – tillsammans.
Jag gillar tanken på kyrkorna som motsvarigheten till den organiserade brottsligheten – en organiserad godhet. Ett nätverk på längden och tvären som skulle ha kraft att ändra diverse saker som skulle behöva ändras på – om vi bara enas – som kan bidra till sinnesändring vad gäller klimat, människohandel, fattigdom, till exempel. Det finns en jättepotential i den världsvida kyrkan!
Till slut måste jag säga något om de två länder och sammanhang vi har besökt. Indien och Myanmar. Två länder med delvis liknande historia som jag inte går in på nu och här, men som präglas av en slags konflikt mellan enhet och mångfald. I Indien finns en tradition av pluralism, olikhet, men också en tradition av ojämlikt tänkande genom kastsystemet och också hur män ser på kvinnor. I Myanmar finns en olöst knut vad gäller olika etniska grupper och deras plats i landet, till exempel rohingyer. I både Indien och Myanmar pågår det vi upplever på flera håll i världen av ett minskat utrymme för olikhet, det vill säga den som är olik majoriteten, och som ofta hänger samman med en form av nationalism, ett ”shrinking space”.
Indien och Myanmar är två färgrika länder. Det är vackert med många färger. Det är fint med mångfald. Jag är rädd för den utveckling som vill polarisera oss mot varandra, vare sig det gäller kön, nationalitet religion eller ålder. Det där gamla indianordspråket om att gå i någon annans mockasiner är bra. Eller Jesu ord om att gå en extra mil. Att röra sig på främmande mark för att vidga vyer och pröva andra liv för att få en smula känsla för den rika mångfald som är i världen.
Jag ber en bön för att kyrkornas nätverk ska vara en organiserad godhet som ger plats för mångfald.
/Karin Wiborn
PS. Läs mer om resan till Indien och Myanmar här: Kyrkoledarresa. DS.
