I december 2012 fyllde Sveriges kristna råd 20 år. Då lanserades en del i skriftserien som berättar om organisationens historia med namnet ”Kyrkorna tillsammans – 20 år med Sveriges kristna råd”. Nedan finns ett utdrag från bokens inledande kapitel. Skribent är Peter Karlsson.

En gemensam startpunkt för all modern ekumenik kan världsmis­sionskonferensen i Edinburgh 1910 definitivt sägas vara. Den kanske viktigaste drivande kraften bakom konferensen var den världsvida kristna studentrörelsen, med sitt motto ”hela världens evangelisering i vår generation”. Några stora missionskonferenser hade hållits tidigare, men det här var första gången man på allvar tog steg mot verkligt samarbete mellan protestantiska missions­råd. Man bör observera att vare sig katolska eller ortodoxa kristna deltog i konferensen. Av de 1400 konferensdeltagarna var heller inte fler än 17 hemmahörande på södra halvklotet.

Internatio­nal Missionary Council

Ur Edinburgh-konferensen sprang, förutom mycket annat, två saker som fick stor betydelse för framtiden: tidskriften Internatio­nal Review of Mission (som senare blev International Review of Missions) och en kommitté, utsedd för att forma en ny organisa­tion, det som skulle bli Internationella missionsrådet (Internatio­nal Missionary Council, IMC).

1921 föddes IMC och verkade sedan i drygt fyrtio år som självständig organisation (se längre fram i texten). Ursprungligen bestod organisationen av några av de många missionssällskap som hade samlats vid Edinburgh-konferensen. Men snart blev IMC ett så kallat ”council of councils”, ett råd för nationella missionsråd eller i några fall nätverk.

Stockholmsmötet

1925 kallade så ärkebiskop Nathan Söderblom till Stock­holmsmötet. Med fokus bland annat på frågor om krig och fred – första världskrigets slut låg ju bara sju år bort – samlades företrädare för protestantiska och ortodoxa kyrkor. I ett tal under konferensen yttrade Söderblom de berömda orden ”Petrus dröjer ännu” för att beskriva det faktum att katolska kyrkan inte var representerad i Stockholm. Av betydelse för den framväx­ande inomsvenska ekumeniken var det faktum att bland många andra också missionsförbundare, metodister och baptister deltog i Stockholmsmötet och var positiva till de ekumeniska strävandena.

Kyrkornas världsråd

1925 års möte födde den så kallade Life and Work-rörelsen (om kyrkans liv och handlande i världen) och vid ett möte i Lausanne 1927 föddes Faith and Order-rörelsen (om kyrkans lära, sakrament, ämbeten och ordning). 1937 enades ett stort antal kyrkoledare om att bilda ett Kyrkornas världsråd (KV), något som dock fördröjdes kraftigt av andra världskriget. 1948, i augusti månad, bildades till sist KV i Amsterdam, i närvaro av represen­tanter för 147 kyrkor. De båda ovan nämnda rörelserna förenades nu i en organisation.

Antalet medlemmar i Kyrkornas världsråd har sedan dess mer än fördubblats och organisationen har idag 349 medlemmar, från över 100 länder. Ortodoxa och protestantiska kyrkor, anglikaner, baptister, metodister, reformerta och oberoende kyrkor finns bland medlemmarna. Katolska kyrkan är inte medlem i KV, men är fullt delaktig i arbetet i Faith and Order-kommissionen. 1962 inlemmades Internationella missionsrådet i Kyrkornas världsråd och omvandlades till avdelningen World Mission and Evangelism.

Svenska ekumeniska nämnden

Vad Edinburgh-konferensen 1910 blev för den ekumeniska ut­vecklingen på många håll i världen, kan Stockholms-mötet 1925 sägas ha blivit för den inhemska svenska ekumeniken; en händelse vars påverkan fortsatte långt senare. Efter ärkebiskop Söderbloms död blev Yngve Brilioth (själv ärkebiskop 1950–58) en viktig samlande kraft. Han drevs av viljan att skapa en svensk kommitté som skulle kunna fungera som underavdelning till Life and Work- och Faith and Order-rörelserna. De frikyrkoledare som deltagit i Stockholmsmötet var fortsatt positiva till ekumeniskt samarbete och i maj 1933 bildades Svenska ekumeniska nämnden (SEN). Ärkebiskop Erling Eidem blev dess förste ordförande, professor K B Westman och Svenska missionsförbundets missionsförestån­dare Axel Andersson förste och andre vice ordförande. Efterhand utökades och breddades medlemskap och kontakter. 1956 utsåg pingströrelsen en kontaktperson för SEN och 1970 blev Stock­holms katolska stift medlem. Värt att notera i detta sammanhang är också att en Frikyrklig samarbetskommitté bildades 1918, med Metodistkyrkan i Sverige, Svenska baptistsamfundet och Svenska missionsförbundet som ursprungliga medlemmar.

1972 hölls det första kristna riksmötet, i Göteborg. Det följdes av liknande möten i Jönköping 1983, Örebro 1989 och Linköping 1999. Några av de övriga skribenterna förmedlar något av dessa mötens betydelse senare i denna skrift.

SEN kom att bli ett samlande forum inte bara för kyrkorna. Bland medlemmarna fanns också kristna organisationer med olika inriktning: KFUK-KFUM:s riksförbund, Kristna studentrörelsen i Sverige, Sveriges ekumeniska kvinnoråd, Förbundet kristendom och skola, Förbundet för kristen humanism och samhällssyn och Sveriges kristna ungdomsråd (uppgift från SEN:s verksamhetsbe­rättelse 1986). På våren 1983 tillsatte SEN en organisationsutred­ning som presenterade sin rapport och sina förslag i september 1984. I maj 1985 arrangerades en överläggning i Örebro om den framtida ekumeniken där fler än sextio ledande representanter för kyrkor och samfund och andra kristna organisationer deltog. En tanke som nämndes redan där var att SEN (eller det som möjligen skulle komma efter SEN) borde vara ett ”kyrkornas råd”, det vill säga omfatta enbart kyrkor och samfund.

Kyrkornas råd

Verksamhetsberättelserna från SEN under åren därefter beskri­ver en långsam, men därmed också väl förankrad, process fram emot ett ”kyrkornas råd”. 1986 hölls ytterligare överläggningar och sju frågor om ekumenik sändes ut till kyrkor och samfund med begäran om svar som kunde anses vara kyrkornas ”officiella” och som därmed skulle kunna publiceras.

1987 beslutades vid nya överläggningar att ”fortsätta arbetet med att utreda förutsättningarna och formerna för bildandet av ett gemensamt organ för kristna trossamfund verksamma i Sverige”. Utredningsarbetet gavs åt SEN:s och Sveriges frikyrko­råds (SFR) sekretariat. Rune Forsbeck och Gunnel Borgegård från SEN samt Karl-Axel Elmqvist, Orvar Alinder och Thord-Ove Thordson från SFR utgjorde gruppen.

1988 samlades kyrko- och samfundsledarna åter, denna gång för att samtala om det handlingsprogram och det stadgeförslag som ovan nämnda utredningsgrupp tagit fram. Man kom överens om att genomföra konsultationer kring den framtida organisatio­nen med så många kyrkor och samfund som möjligt. För detta syfte och för att bearbeta de inkomna remissvaren bildades en ny arbetsgrupp. Förutom de tidigare nämnda Forsbeck, Borgegård och Thordson ingick i arbetsgruppen Eskil Albertsson (SFR), Bir­ger Olsson (Samråd), samt Tord Harlin och Carl Henrik Martling (Svenska kyrkan).

Sveriges kristna råd

I 1989 års verksamhetsberättelse för SEN finns för första gången rubriken ”SVERIGES KRISTNA RÅD”. Till arbetsgrup­pen adjungerades under året Nikolai Suursööt som representant för de ortodoxa kyrkorna och Jan Folkegård som representant för Stockholms katolska stift. Gruppen blev, vid det sammanträde i december som var tänkt att bli det sista, tvingade att konstatera att de måste hålla ett sammanträde till för att blir helt färdiga med arbetet. Detta sammanträde hölls den 23 januari 1990. En dryg vecka senare hölls en presskonferens där gruppen presenterade sina förslag. Förslagen sändes ut på remiss den 1 februari, med sista datum för yttranden satt till årets slut.

Rune Forsbeck och Thord-Ove Thordson, generalsekreterare i SEN respektive SFR, blev de som sammanställde de inkomna yttrandena. Deras sammanställning låg till grund för den kyrko- och samfundsledarsamling som hölls den 28 maj 1991. Ledare för arton kyrkor/samfund fattade där enhälligt beslutet att uttrycka sin avsikt och vilja att bilda Sveriges kristna råd och att kalla till ett konstituerande möte den 15 december 1992. För arbetet fram emot denna konstituering formades ännu en grupp. I maj 1991 bestod den av Hubertus Brandenburg, Biörn Fjärstedt, Birgit Karlsson, Allan Näslundh, Birger Olsson, Walter Persson, Mihai Radu, Nikolai Suursööt, Henrik Svenungson, Anders Wesslund och Lester Wikström. Också de båda ovan nämnda generalsekre­terarna knöts till gruppen.

Sveriges frikyrkoråd/Samråd

1992 kan betecknas som en startbana för SKR och en land­ningsbana för SEN. I mars tillställdes kyrkor och samfund ett material som innefattade en principskiss över SKR:s tänkta orga­nisation, en förklarande text till denna, en skrivelse om arbetsupp­gifter och resurser inom Svenska kyrkan och Sveriges frikyrkoråd/Samråd som skulle kunna sammanföras i SKR samt en PM beträffande finansieringen av den nya organisationen. Vid SEN:s höstsammanträde fattades det första beslutet av två om upplös­ning av den organisationen och en avvecklingsplan presenterades.

I oktober, slutligen, sändes inbjudan ut till kyrkor och samfund att bilda Sveriges kristna råd tisdagen den 15 december 1992. Efter en gudstjänst i S:t Johannes kyrka i Stockholm hölls det konstituerande sammanträdet i Immanuelskyrkan. Tjugoen kyrkor var företrädda vid mötet, dessutom hade Bulgariska orto­doxa kyrkan skriftligen meddelat att man ville delta i bildandet. En interimsstyrelse valdes och tid och plats för det första rådsmö­tet fastställdes till den 27 april 1993 i Uppsala.

Sveriges kristna råd var fött.