Prästen Marit Norén, från den lutherska kyrkofamiljen, delar nu med sig av reflektioner efter att arbetsgruppen för jämställdhet träffats första gången på sin pilgrimsprocess som inleddes i april hos Birgittasystrarna i Vadstena.
Innan jag far hemåt efter ett dygn på Brigittaklostret i Vadstena, köper jag två små ikoner i klostrets butik. De skildrar lärjungarna i bön, med Jesu mor Maria i mitten. I båda ikonerna syns den heliga Andens duva på väg ned över dem. I den ena bilden syns eldsflammor över var och en av de bedjande, som det beskrivs i bibeltexten i början av Apostlagärningarna:
”Alla dessa [lärjungar] höll ihop under ständig bön, tillsammans med några kvinnor, Maria, Jesu mor, och hans bröder.” Apg 1:14
”När pingstdagen kom var de alla församlade. Då hördes plötsligt från himlen ett dån som av en stormvind, och det fyllde huset där de satt. De såg hur tungor av eld fördelade sig och stannade på var och en av dem.” Apg 2:1-3
Ikonerna skildrar tiden efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd. Nu sitter lärjungarna – kvinnor och män – i stilla närvaro och förväntan. De väntar i gemenskap och bön på att Helig Ande eller Hjälparen som Jesus talat om, ska komma.
Just detta aktiva väntrum, lärjungarnas bön och gemenskap under ledning av Jesu mor Maria, är det bibliska skeende som Birgittasystrarnas kommunitet vill efterlikna. Det berättar Moder Karin, abedissa och ledare för systrarna i klostret.
På ett självklart sätt benämns och förkroppsligas Marias ledarskap i den unga kyrkan, av systrarna i klostret. Dygnet som jag får tillbringa där, inom ramen för den pilgrimsprocess som genomförs av Sveriges kristna råds arbetsgrupp för jämställdhet, präglas av de starka kvinnor som format och burit historien och Guds mission.
Den Heliga Birgitta är grundare av och förebild för klostrets liv och arbete. Hon var på 1300-talet en person med stort inflytande i kyrkan och samhället – en tydlig andlig ledare, en skicklig organisatör och en strategisk politisk lobbyist. Hennes person och arv genomsyrar byggnaderna och kommuniteten i Vadstena, som genom århundraden gett plats åt gemenskap, utbildning och ledarskap för kvinnor.
Moder Karin och de andra systrarna i klostret är befriande inspirationskällor, i sin vänliga och okonstlade gästfrihet.
Helt ointresserade av snygga instagram-bilder eller av att behaga någon annan än Gud, skapar de en oas i en tid av yta och individualism.
Marit Norén
Just i den här miljön blir kontrasten så uppenbar, när vi i gruppen samtalar om våra kyrkors mer officiella syn på kvinnor, som synts både i historien och i nutiden. Kvinnan konstrueras inte sällan som om hon i sitt väsen är helt olik mannen. Hon blir i första hand en hjälp och livskamrat till mannen, och tilldelas särskilda egenskaper kopplade till sitt kön.
Polarisering och könsstereotyper är ofrånkomligt, när könen beskrivs på det sättet. Mannen blir normen, och kvinnan blir den Andra. Ofrånkomligt blir också en maktobalans. Det som ständigt sker när vi polariserar könen, är att kvinnor, liksom icke-binära personer och män som inte passar in i normen, underordnas och riskerar att utsättas för både förtryck och våld.
Vi i gruppen kan se hur det här synsättet kommer till uttryck i alla de kyrkofamiljer vi representerar. Och vi ser konsekvenserna av det, i form av ojämställda samhällen och kyrkor. Men synsättet har ju så lite med verkligheten att göra och det hjälper oss inte.
För jag ser på Moder Karin och ser något annat. En ledare som tar plats med sitt smittande skratt och tydliga åsikter. Jag ser på Heliga Birgitta och ser något annat. En strateg med mål, fokus och andlig klarsyn. Jag ser på Maria och ser något annat. En förebild och samlande kraft för lärjungarna i en osäker och famlande tid.
Jag sätter upp mina nya ikoner på väggen och tänker mig att jag ber tillsammans med Maria och lärjungarna: Gud, visa oss vägen till ditt rike av gemenskap, jämställdhet och inkludering, och gör oss villiga att vandra den.
/Marit Norén, lutherska kyrkofamiljen
