Kyrkornas världsråd inbjuder kyrkorna till rättvisans och fredens pilgrimsvandring. Jag gillar pilgrimsidén, den stämmer med min scoutsjäl att vara på vandring, i rörelse. Jag känner mig också bekväm med pilgrimens dubbelhet i att vara främling och samtidigt hemma på vägarna. Pilgrimen söker enkelhet, tystnad och delande, frihet, bekymmerslöshet, långsamhet och andlighet. Sju nyckelord som lätt går att finna stöd för såväl i skriften som i livets erfarenheter.
Jag har aldrig gått någon längre pilgrimsled, och rör mig inte heller direkt inom pilgrimsrörelsen, men sympatiserar med den och söker förverkliga pilgrimens livsinställning i mitt vardagsliv. Inte så sällan börjar jag resan till jobbet med heliga Birgittas bön: ”Herre, visa mig din väg och gör mig villig att vandra den.” Så får jag möjlighet att gå in i varje dag och arbetets utmaningar efter nyckelordens kompass. Ibland fungerar det. Till och med en bussresa blir en plats för delande och bekymmerslöshet, långsamhet och enkelhet.
Just idag gör pilgrimstanken ont i mig. Jag tänker på alla de otaliga människor som ger sig ut på en okänd vandring med livet som insats. Ofta för att ”hemma” har förändrats och blivit en plats för främlingskap. Barn, män och kvinnor som riskerar sina liv för att kanske vinna det, genom att söka efter en ny tillvaro där någon säger ett välkommen och ger frihet.
Alltför många kommer inte fram. För närvarande hör vi dagligen om förlista båtar på Medelhavet. Det är pilgrimsvandringar som görs för att livet är på en knivsegg, inte för att fördjupa andlighet och komma till djupare insikter. Alltför många kommer fram utan att mötas av en öppen famn och ett välkommen. Alltför många når inte delandet och bekymmerslösheten. Långsamheten blir en fruktlös väntan på besked.
Människor flyr för att komma undan förföljelser. Många människor, en gigantisk vandring – en sorglig pilgrimsvandring – pågår. Och jag ser det hända samtidigt som jag fördjupar min andliga strävan. Vad annat kan jag?
I dagarna påminns vi också om folkmordet i Armenien för hundra år sedan, då en mycket metodisk utrensning raderade ut två miljoner människoliv. Vi måste påminna oss för att inte glömma. För att det inte ska hända igen. Och vi ser det ändå hända.
Alldeles självklart är det så att rättvisans och fredens pilgrimer behövs. Innerlig väl. Med tungt hjärta tar jag beslutsamt ännu ett steg på min vandring och upprepar nyckelorden för mig själv. Ber Birgittas bön och lägger till den bön jag återkommit till de senaste två åren med en påminnelse om att jag – lilla jag – är en del av en världsvid kyrka. ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
Kyrie Eleison – Herre, förbarma dig.
/Karin Wiborn
