SKR på GP debatt: ”Nu kan FN:s kärnvapenförbud skrivas på – gör det!”

26 september 2017

Vi skriver i Göteborgs-Posten tillsammans med bland annat Svenska Röda Korset, Amnesty International Sverige där vi uppmanar den svenska regeringen att underteckna FN-konventionen som förbjuder kärnvapen. Kärnvapen är det sista massförstörelsevapen som ännu inte förbjudits genom ett internationellt avtal.

DEBATTARTIKEL: Mänskligheten står i dag inför många allvarliga hot. Klimatförändringar och ekologisk kollaps, terrorism, förtryck och våld mot utsatta, överträdelser av den humanitära rätten, fattigdom och ekonomiska kriser. Listan kan göras lång. Men kärnvapen är inte svaret på någon av de ödesfrågor jordens befolkning har att hantera. Tvärtom skulle varje användning av kärnvapen få katastrofala humanitära följder.

Två gånger har vapnen använts i krig: den 6 augusti 1945 i Hiroshima och tre dagar senare i Nagasaki. Atombomben som förintade dessa städer dödade 340 000 människor och tusentals överlevande vårdas fortfarande på Röda korsets sjukhus i Hiroshima och Nagasaki. Över 2000 gånger har kärnvapen provsprängts med stora konsekvenser för människor och miljö. De senaste veckorna har hotet aktualiserats om att kärnvapen återigen skulle kunna användas. Jämfört med 1940-talets kärnvapen är dock dagens kärnvapen ofta hundratals och även tusentals gånger kraftfullare.

Inom tusendelar av en sekund efter en kärnvapendetonation uppstår en kraft liknande förhållandena i solens kärna, med temperaturer på upp till hundra miljoner grader. Ett eldklot med en radie på nästan två kilometer skulle formas. Inom en halvmils radie skulle en tryckvåg krossa alla byggnationer och göra spillrorna till dödliga projektiler. Allt levande skulle dö omedelbart – förångade, krossade, förkolnade.

Drygt en mil från epicentrum skulle byggnader av trä och tegel totalförstöras. Asfalt skulle smälta. Drygt två mil bort skulle allt brännbart fatta eld: trä, papper, kläder, plast, bensin och olja från krossade bilar. Många skulle bli döva av tryckvågen och förblindade av det starka ljusskenet. Beroende på vindförhållandena kan radioaktiviteten spridas hundratals kilometer och orsaka dödliga strålskador. Även den som överlever den akuta strålsjukan har en livslång ökad risk att utveckla cancer.

Därutöver skulle en elektromagnetisk puls slå ut kretskort i datorer, telekommunikation och medicinsk utrustning inom många mils radie, beroende på detonationshöjden. Efter en kärnvapensprängning över en stad skulle vi stå inför en ofattbar katastrof som inget samhälle skulle ha kapacitet att hantera.

Utöver den omedelbara humanitära krisen skulle ett kärnvapenkrig med cirka hundra relativt små atombomber orsaka en decennielång klimatkollaps med efterföljande missväxt och global massvält. Hundra atombomber utgör mindre än en procent av dagens kärnvapenarsenaler. Det efterföljande ekonomiska och ekologiska haveriet skulle leda till stora flyktingströmmar, öka spänningen inom och mellan länder och utgöra en skrämmande grogrund för ytterligare konflikter.

Ett större kärnvapenkrig skulle förinta vår civilisation och under överskådlig tid göra vår planet obeboelig för mänskligt liv.

Detta scenario är inte hämtat från en otänkbar litterär dystopi. Ständigt sker omfattande planering för kärnvapenattacker av detta slag. Hotet är högst påtagligt, inte bara mot invånarna i kärnvapenländerna utan mot varje människa på jorden. Ansvaret att arbeta för att hotet aldrig förverkligas vilar på oss alla.

Genom icke-spridningsavtalet har kärnvapenländerna förbundit sig att arbeta för total kärnvapenavrustning. Trots nedrustningslöftet i NPT har kärnvapenstaterna tillsammans behållit tusentals kärnvapen i sina arsenaler. I stället för att avveckla arsenalerna utvecklas till och med nya versioner av dessa massförstörelsevapen.

Denna uppenbara nonchalans från kärnvapenländerna i kombination med den växande insikten om de ofattbara humanitära konsekvenserna har drivit fram ett förbud mot kärnvapen. Avtalet kommer att stärka normen mot kärnvapen och minska drivkraften till spridning. Tröskeln för användning kommer att höjas. Företag och banker som i nuläget kan investera i dessa massförstörelsevapen kommer inte längre kunna skylla på att det inte finns något förbud. Pressen på kärnvapenländerna att nedrusta ökar.

Om detta inte vore sant, skulle kärnvapenländerna inte protestera så högljutt mot förbudet som de nu gör. Deras reaktion visar tydligt att avtalet påverkar dem redan innan det trätt i kraft. Ett avtal som nu – över 70 år efter katastroferna i Hiroshima och Nagasaki – slutligen ska fastställa att kärnvapen inte är tillåtna.

Ett kärnvapenkrig skulle riskera att ödelägga allt det arbete för mänsklig säkerhet och drägligare livsvillkor som vi dagligen arbetar för. Det skulle omöjliggöra de åtaganden som världen tagit på sig att bidra till en fredlig, rättvis och hållbar utveckling i linje med de globala målen. Det vore ett brutalt övergrepp mot mänskliga rättigheter, demokrati, hållbar utveckling och humanitär rätt – framsteg som mänskligheten sakta och mödosamt gjort.

Att dessa massförstörelsevapen fortfarande inte är förbjudna genom ett internationellt avtal är en grav anomali. Tillsammans med en majoritet av världens länder röstade Sverige i somras för att anta kärnvapenförbudet. Sveriges militära samarbeten vilar i dag inte på några kärnvapenöverenskommelser och Sverige har tydligt deklarerat att kärnvapen inte är tillåtet på svenskt territorium.

Vi är övertygade om att konventionen om förbud mot kärnvapen kommer att ha en viktig normgivande effekt och att den, liksom andra konventioner som förbjuder massförstörelsevapen, kommer att få faktisk betydelse för att förhindra katastrofalt mänskligt lidande. Sveriges agerande är viktigt för avtalets globala genomförande. Processen fram till svensk ratificering av avtalet måste därför få yttersta prioritet.

Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Johan Andersson, ordförande Fältbiologerna
Frode Pleym, Sverigechef Greenpeace
Ann Svensén, generalsekreterare IM Individuell Människohjälp
Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Lena Ag, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Sanna Lucas, ordförande Latinamerikagrupperna
Johanna Sandahl, ordförande Naturskyddsföreningen
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Lise Bergh, ordförande Rädda Barnen
Aleksander Gabelic, ordförande Svenska FN-förbundet
Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds
Staffan Wikell, ordförande Svenska Jurister mot Kärnvapen
Erik Lysén, internationell chef Svenska kyrkan
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
Andreas Tolf, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Margareta Wahlström, ordförande Svenska Röda Korset
KG Hammar, teolog, ärkebiskop emeritus
Kjell-Åke Nordquist, professor internationella relationer
Peter Wallensteen, professor, freds- och konfliktforskning
Parul Sharma, människorättsjurist
Thomas Hammarberg, människorättsdiplomat

Läs debattartikel i Göteborgs-Posten:

http://www.gp.se/nyheter/debatt/nu-kan-fn-s-k%C3%A4rnvapenf%C3%B6rbud-skrivas-p%C3%A5-g%C3%B6r-det-1.4649291

Share on FacebookShare on Google+Tweet about this on TwitterShare on LinkedInEmail this to someonePrint this page