Det finns många bilder för kristen enhet. Den här veckan har jag fått ytterligare en: den fulländade julgranen. Det handlar då inte om prålighet och många blinkande ljus utan om den med kärlek och omsorg klädda granen där saker från olika tider och platser i familjens historia bildar en harmonisk enhet.
Mångfald i harmoni, så skulle man kunna beskriva idealbilden av den kristna enheten. Det är den brittiske, katolske teologen Paul Murray som ger bilden i sitt sista inlägg på den fjärde internationella konferensen i receptiv ekumenik i Canberra, Australien.
Paul Murray är inspiratören och initiativtagaren till den metod som runt 2005 började kallas ”receptiv ekumenik”. Tanken är både ny och gammal. I stället för att framhålla vår egen kyrkotraditions förträfflighet ska vi fråga oss ”vad kan vi lära av andra kyrkotraditioner?”. Ekumeniska samtal har hittills handlat mycket om att jämka samman olika positioner och sedan presentera gemensamma dokument. Under konferensen fick vi exempel på hur en process byggd på receptiv ekumenik kan se ut när två deltagare i den senaste samtalsrundan mellan anglikaner och katoliker pekade på vad respektive kyrkotradition hade lärt av den andra.
I sin huvudföreläsning framhöll Paul Murray att den receptiva ekumeniken vill vara ett instrument för teologisk och kyrklig förnyelse. Det till synes självklara att lära av andra kan lätt ge oss missuppfattningen att olika kyrkotraditioner presenteras som ett smörgåsbord där vi kan plocka delar som verkar attraktivt för vår egen tradition. Men den receptiva ekumeniken erbjuder ingen ”quick-fix” för ekumeniken eller för de olika kyrkornas utveckling. Det går inte att transplantera nya element från en tradition till en annan utan det handlar om att nya impulser får växa in på ett naturligt sätt i den egna traditionen.
I en annan uppskattad föreläsning lyfte den unga australiska, katolska teologen Antonia Pizzey fyra ekumeniska dygder: kärlek, gästfrihet, ödmjukhet och hopp. De två första dygderna hör ihop och pekar mot Kristus. ”Detta är kärleken; inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder” (1 Johannesbrevet 4:10). Vi förändras när vi möter kärlek, vilket hat aldrig kan åstadkomma. Kärlek innebär också en risk eftersom den gör oss sårbara. Gästfrihet är kärlek i handling, när den ges förväntas ingen gentjänst, ”Jag vet att du skall göra mer än jag ber om” (Brevet till Filemon v 21).
De andra dygderna har mer av ett evighetsperspektiv. Ödmjukhet betyder inte underordning; det handlar inte om att bli som en ”dörrmatta” som andra trampar på. Men den pekar på att vi inte är fullkomliga och det kan ligga något befriande i att vi inte behöver sträva efter att bli perfekt. Hopp är djupt förenat med ödmjukhet. Hoppet bär oss i svåra situationer och är något helt annat än optimism; optimisten förnekar verkligheten vi lever i. Hoppet kallar oss att gestalta Guds rike, vi lever i nuet och hoppet om Guds rike bär oss.
I stor ödmjukhet och tacksamhet konstaterar jag att vårt svenska bidrag var ett tredje uppskattat inslag i konferensen; vi fick nog den längsta och innerligaste applåden och efteråt var det många som kom fram och tackade. Vi var sex personer på scenen som berättade om den pilgrimsprocess med mission som tema som vi under två år genomfört på fyra platser för våra olika kyrkofamiljer. Här fick den receptiva ekumeniken bli metoden för fördjupad förståelse av andras traditioner och så berikas i den egna. Tillbaka i Sverige kommer vi sedan på olika sätt, både lokalt och nationellt, bidra till att fördjupa arbetet för kristen enhet genom den receptiva ekumeniken.
I den receptiva ekumenikens anda vill jag fortsätta be: “Livets Gud led oss till rättvisa och fred”.
/Olle Kristenson
