Interreligiös gudstjänst under manifestationen “Vägra hata!” tidigare i år.
Foto: Magnus Aronson.
Frågor om tro, religion, vad som är kristen tro och om det är skillnad på olika trossystem är helt plötsligt tillbaka på debattsidorna i de stora tidningarna. Något har hänt i vårt sekulariserade Sverige, härligt! Helt plötsligt finns rum för diskussion om Nathan Söderbloms teologi och kyrkans budskap – eller avsaknad av budskap. Teologi engagerar och ges plats. Ord som ekumenik, nämns som om de inte behövde förklaras, i tidningar som inte är Dagen, Kyrkans tidning, Sändaren eller Världen idag. Spännande, roligt och utmanande!
Så låt också mig fundera över ekumenik och religionsdialog, interreligiöst samarbete och om det är möjligt med religionsöverskridande gudstjänster.
Denna vecka har jag välkomnat Elias Carlberg, tillträdande projektledare och samordnare för Sveriges interreligiösa råd (SIR). Hans första uppgift kommer vara att inrätta ett kontor på Ekumeniska Centret i SKRs korridor. Elias har sin hemvist i judiska församlingen. Det känns jätteroligt att vi har kommit så här långt och har möjlighet att fördjupa och intensifiera det interreligiösa arbetet. För att göra detta möjligt har det interreligiösa rådet sökt och beviljats medel från Sveriges regering. Dialogen äger vi tillsammans, det är viktigt. SIR samlar åtta religioner och har funnits sedan 2010 och arbetet har hittills bestått i att besöka varandra, lyssna till varandras berättelser och om respektive religions kärna, historik och centrum. Ordförandeskapet innehas av den som gästas. Beslut fattas i konsensus. Några viktiga uttalanden har gjorts, bland annat i februari 2012. Det största och mest spridda ut i landet var manifestationen ”Vägra hata!” i februari i år. Budkavletexten mejslades fram som ett viktigt uttalande.
Om jag ska sammanfatta syftet med SIR så är det att stödja varandras rätt att tro och att uttrycka sin tro. Det händer att vi bjuder in varandra till högtider, men det har inte varit på tal att ordna gemensam bön eller gemensam gudstjänst. Det finns likheter i våra religioner, absolut, men det finns också skillnader. Jag vill respektera skillnaden och jag vill bli respekterad. Inom såväl religionsdialog som det kristna enhetsarbetet menar jag att det finns en djup visdom i att erkänna skillnaden och ändå stå vid varandras sida.
Ordet ekumenik – hela den bebodda världen eller hela Guds hushåll – kan i princip omfatta religionsdialog, men det har kommit att beteckna det kristna enhetsarbetet, och jag ser en skillnad mellan dessa två. Inom kristenheten är vi kallade att arbeta för den kristna enheten, det är ett försoningsarbete vi har att hela Kristi kropp. Det är nödvändigt för vår trovärdighet och det är på Jesu uppmaning i Johannes 17. Religionsdialog i syfte att samexistera med olika tro är också nödvändigt i och för vår värld idag. Dessutom berikande och djupt medmänskligt.
Jag har personligen inte svårt att tänka mig delad gudstjänstlokal för olika religioner. Det finns fina exempel på att det är möjligt, till exempel på flygplatser, sjukhus, universitet och fängelser. Jag är gärna gäst i en annan religions gudstjänst och jag välkomnar människor av annan tro till kyrkan. Däremot vill jag inte säga att vi har samma tro, det är liksom inte upp till mig, det är något flera i så fall måste komma fram till. Jag tänker mer att olikhet inte är farligt, olikhet i tro är okej, det finns många andra likheter i att vara människa där vi kan stödja varandra i rätten till olika tro. Därför behöver vi prata och lära känna varandra och så finna – om inte en broder och syster i tron – en broder och syster i världen. Det är också fint. Eller som scoutlagen säger; ”En scout söker sin tro och respekterar andras”.
/Karin Wiborn
