Varje år erbjuder Örebro studentsångare ett julprogram som heter Kalastider. Det är en härlig blandning av nya och gamla arrangemang av traditionella julsånger tillsammans med latinska hymner och andra klassiker. Den 50 personer stora kören gör ett scenframträdande där de också rör sig på scenen, ställer upp i olika formationer, klär ut sig till tomtar och smyger omkring ute bland publiken och skapar en variation som gör hela eventet omväxlande och med oväntade inslag. Det hela leds av den begåvade dirigenten Fredrik Berglund som avspänt och elegant leder oss alla genom kvällen.
Min fru Majsan och jag har varit med under de tre senaste av de 14 år som Kalastider funnits. Genom en av Majsans kollegor fick vi korn på det hela (det är fascinerande att påminna sig om hur mycket bra som pågår utan att man har en aning om det!).
De senaste årens konserter har avslutats med att publiken och kören tillsammans sjunger ”O helga natt”, ackompanjerade av dragspel och ståbas. (Dragspel finns med i olika sammanhang; Jag påmindes om hur jag i Kina lyssnade till hallelujakören ur Händels Messias till ackompanjemang av piano och dragspel!). Jag – som verkligen inte brukar sjunga O helga natt som solist – får här av hela hjärtat stämma in med många andra i en av de sånger som jag verkligen förknippar med jul. Vilken känsla det är att sjunga tillsammans med alla andra! Och vilket tydligt kristet budskap den innehåller:
”O helga natt, o helga stund för världen, då gudamänskan till jorden steg ned, för att försona världens brott och synder, han för oss dödens smärta led… O helga natt, du frälsning åt oss gav.” Här finns både Jesu människoblivande och Jesu liv och död med.
Mitt besök i Sydkorea i samband med Kyrkornas världsråds generalförsamling gav mig också nya associationer till sångens ord ”Folk fall nu neder och hälsa glatt din frihet”. Det var ett ständigt bugande hos våra värdar, koreanerna. Jag har för det mesta associerat bugande med underdånighet, ett ord som för mig är negativt präglat och nära kopplat till tvång. Och det är inte den känsla jag framförallt vill ha inför Gud. Men i Korea uppfattade jag bugandet som ett uttryck för respekt och aktning för den andre. Och det tycker jag stämmer bättre med hur jag vill se mitt förhållande till Gud. Därför sjöng jag i år om att falla ner utan att känna att det blev problematiskt mellan det och tanken på att hälsa min frihet. Frihet och respekt är mycket lättare att kombinera än frihet och underdånighet. Och för mig är det kristna evangeliet framförallt associerat med frihet.
Eller, som jag uttryckte det i lördags, när jag hade ett undervisningspass om etik med ett gäng ungdomsledare i min hemförsamling: Jesu goda evangelium handlar om hållbar gemenskap, trofast kärlek, sann barmhärtighet, förlåtelse och nystart, och rättvis fred. Sträck på er, ni kan på ett respektfullt sätt tala om det som de flesta människor både behöver och längtar efter!
Och det är ju också det goda budskapet under advent och jul: Hosianna, Davids son, välsignad är Han som kommer i Herrens namn. Det vi gör i Sveriges kristna råd vill vara uttryck för det: fairtrade-handel, följeslagarprogrammet i Palestina och Israel, rättvisearbete genom Kyrkornas globala vecka och fredsarbete i stort. Andlig vård i sjukvård, kriminalvård och på skolor. Diakoni och påverkansarbete i samhället. Vi är med och gör skillnad. Och allt bottnar i detta grundläggande: Frälsaren som kommit, kommer och skall komma åter vill hela hela sin skapelse. Med människor runt hela världen ber vi därför, också i advents- och juletid: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Björn Cedersjö
