“Healing Father, be close to those who have no peace in their hearts. Be close to those who seek your peace. And disturb those who live in a false peace”.
Så bad vi under vår pilgrimsvandring vid ett stopp på Trondheims torg vända mot den mäktiga Nidaroskatedralen. Kyrkornas världsråds centralkommitté är samlade för en veckas överläggningar. Min kollega Olle Kristenson och jag deltar som rådgivare med rätt att delta och tala men inte rösta. Eva Brunne, Sofia Camnerin och Celina Falck är svenska ledamöter i centralkommittén från Svenska kyrkan och Equmeniakyrkan, som är de svenska samfund som är medlemmar i Kyrkornas världsråd.
Detta är ett spännande sammanhang med människor från i stort sett hela världen med representanter från 345 medlemskyrkor. Centralkommitténs arbetssätt är att söka konsensus, vilket inte alltid är lätt, men som skapar djup respekt. Ett bra sätt att leva demokrati utan hårda klubbslag och tvingande omröstningar. Den som är i minoritet har rätt att göra sin röst hörd på riktigt och tas på allvar.
Sedan 2013 har Kyrkornas världsråd haft temat Pilgrimage of Justice and Peace, vilket här och nu påverkas av att Trondheim är ett gammalt pilgrimsmål i ett skiftande och intagande landskap. Vid flera tillfällen idag har just det använts som en målande metafor för hur vi lever tillsammans i en föränderlig värld. Vad gör ett förändrat landskap med oss?
Mitt i detta är jag i förvirring och inser att jag lever i ett sammanhang som jag inte längre känner igen. Min bild av Sverige stämmer inte längre. Vad betyder demokrati egentligen? Vad har remissinstanser för betydelse? Är det verkligen möjligt att riksdagen, där våra framröstade politiker ska föra vår talan och fatta rimliga beslut å våra vägnar, verkligen för folkets talan när 22 remissinstanser av 22 möjliga säger en sak och att riksdagen sedan beslutar något annat?
Under den här veckan kommer vi att tala om religionsdialog, den växande främlingsfientligheten i världen, om hur barnkonventionen blir verkstad i kyrkorna och om fred och rättvisa. När kyrkorna möts är det med bibeln som grund för bearbetning. Men frågorna är i hög grad politiskt relevanta i Sverige. Riksdagens beslut om begränsad asylrätt och tillfälliga uppehållstillstånd skaver i mig.
När jag deltog i pilgrimsvandring ner mot Trondheim gick min tanke till de 65 miljoner ofrivilliga pilgrimer som finns i världen. Jag tänkte på våra svenska förfäder och förmödrar som för 200 år sedan lämnade Sverige på grund av fattigdom eller för att söka religionsfrihet. Nu är det som vi har glömt vår historia.
Ordet ekumenik, som vi använder för den kristna enhetssträvan, är besläktat med ordet ekonomi och kan översättas med ”hela hushållet”. Så tänker jag. Vi hör samman, hela mänskligheten och delar på en och samma jord. Människor på flykt är vårt ärende. Också. Det är hela världens ärende. För 200 år sedan var det vi.
Jag vet att jag kommer igen. Jag och många med mig. Vi är många som kommer verka för ett välkomnande och öppet Sverige. Vi är många som kommer göra allt vi kan för att det tillfälliga just är tillfälligt, men just nu är jag lite stukad och sviken. Och jag vet, det är ingenting jämfört med vad det är för den som är på ofrivillig pilgrimsfärd, på flykt. Pilgrimsbönen i början av dessa rader passar mig bra att be idag. Särskilt den sista raden.
Och vi ber enträget:
“Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och mänsklig värdighet”
/Karin Wiborn
