När kyrkportarna inte kan öppnas så kan vi fortsatt öppna oss själva helt och fullt för adventets budskap

Ropa ut din glädje, dotter Sion, jubla, dotter Jerusalem! Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna… Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav, från floden till världens ände. (Sak 9:9-10)

Profeten Sakarja påminner oss som år efter år firar gudstjänst den första advent om konungen som kommer till oss. Och jag mår bra av påminnelsen också i år. Om att ropa ut min glädje och jubla. Om hur kungen som kommer i ringhet bär med sig fredens budskap.

Jo, visst är det så att glädjen och jublet påverkas av att vi inte kan mötas till gudstjänst och sjunga vårt Hosianna tillsammans när vi som mest behöver det. Hosianna som betyder ”kom med hjälp”. Och nog behöver vi hjälp just nu.

Vi får var och en bereda vägen för Herren hemma i enskildhet och digital, men grundbudskapet är detsamma – Gud kommer till oss med rättfärdighet och fred. Gud tar kropp och lever med oss. Det är den ankomst vi räknar upp till samtidigt som vi tänder våra adventsljus ett i taget. Inkarnationens under mitt ibland oss. Därför vill vi göra portarna vida och dörrarna höga – för att kunna ta emot världens frälsare. Och när kyrkportarna inte kan öppnas på vid gavel så kan vi fortsatt öppna oss själva helt och fullt för adventets budskap.

För undret har ägt rum, och vi påminner oss år efter år om detta stora och låter det ske igen i våra egna liv. Kanske går det att ta detta ovälkomna tillfälle av isolering i akt och låta den nödvändiga avskildheten göra adventet till vad det också är? En fastetid för eftertanke, beredelse, bön och stillhet? Låt rättfärdighetens och fredens konung rida in i ditt hem och i ditt liv också detta första advent och fundera över vad det betyder.

Jag grubblar mycket över vad som går att göra smittsäkert och på behörigt avstånd för att vända ut och in på kyrkan så evangeliet liksom trillar ut i våra städer och byar, till de som saknar hopp, sörjer, är ensam, rädd eller bara tom. I den kyrka som jag kallar ”min” ställs julkrubbor i fönstren. Även om kyrkporten inte är öppen på vid gavel kan den vara öppen för enskild bön, ljuständning, en stunds gemenskap, ett toalettbesök för den som är i den sortens nöd eller kanske värma en matlåda.

Jag vill så gärna samla en minimal kör på fyra personer för att sjunga på kyrktrappan. Jag vet, det är inte heller meningen att folk ska röra sig på våra köpcentrum, men oavsett om någon lyssnar så är det ett sätt att ropa ut glädjen och jubla, ungefär som stenarna som ska ropa om folken är tysta.

Ja, det blir annorlunda i år. Det måste bli så, för vår överlevnads skull. För att samhället ska orka. För att vården ska mäkta. Helt självklart. Det blir annorlunda, och ändå är det samma budskap som mänskligheten tagit emot i ett par årtusenden. Vår konung kommer till oss. Nog känner jag jublet bubbla upp inom mig mitt i min ensamhet. För jag är inte ensam, vi är tillsammans i detta och vår konung är med oss! Välkommen och efterlängtad också utan välfyllda kyrkor och mäktig körsång.

Evangeliets budskap om hur Gud rider in mitt ibland oss och tar sin boning bland oss med ord om räddning, hopp, ljus, fred och rättfärdighet är sant och giltigt också i år.

Så – Livets Gud, led oss till rättvisa, fred och hälsa. Vi gör vad vi kan för att bereda vägen.
Amen.

Karin Wiborn
Generalsekreterare

Fortsätt läsa mer från oss