Vi lämnade Sydkorea och Asien bara några timmar innan Filippinerna drabbades av tyfonen Haiyan och dess följder. Olikheterna i livets förutsättningar blev på något vis smärtsamt påtagliga genom detta sammanträffande. Jag åker från en välorganiserad konferens hem till ett skapligt tryggt och välordnat samhälle, mina Filippinska kollegor och vänner återvänder till kaos och förluster. Vad betyder ett ”Unity statement”, generalförsamlingens uttalande om enhet, som jag kan sitta och filosofera över på mitt kontor i Filippinsk kontext? Jo, jag tror jag vet; Det betyder att flera kyrkor världen över snabbt har reagerat med böner, hälsningar och insamlingar. Vi är ett i Kristus, och när en del av kroppen lider, så lider hela kroppen. Också vi.
Jag försöker samla intrycken av Kyrkornas världsråds tionde generalförsamling. Det är lätt att bedöma konferensen som mycket väl genomförd, såväl genom den koreanska gästfriheten som innehöll en sällsynt god organisation, som ett välplanerat och angeläget program, sammanhållet från morgon till kväll med omväxlande mötesplatser. Bilden ovan visar den fina invigningsceremonin.
Det är en krävande konst att skapa delaktighet och dialog i så här stora möten, och så tycker jag det var. Det svårare är att sortera intrycken och framför allt definiera de utmaningar till enhetssträvan som vi har att ta på allvar ”här hemma”. Generalförsamlingen enades om ett relativt stort antal uttalanden utifrån mänskliga rättigheter, mänsklig värdighet, fred och rättvisa, som har bärighet direkt eller indirekt till kyrkornas gemensamma utmaning i Sverige (länk: Report of the Public Issues committe report). För mitt – och SKR:s – vidkommande är uttalandet om enhet (länk: Unity Statement) möjligen det mest angelägna, och kanske en utmaning till oss att på liknande sätt utvärdera hur processen att ta emot den enhet som är oss given i Jesus Kristus fortskrider hos oss.
Jag tror, och jag har fått bränsle till min övertygelse under tolv dagar i en vimlande, kristen mångfald, att när vi gör vår hemläxa om försoning och enhet så kommer det att vara världsförändrande. Jag längtar efter den dag då vi ser bortom det som skiljer och förenas i det som är väsentligt. Det är klart att det utmanar oss i svensk kontext. Det utmanar min syn på andlighet, dopteologi, kyrkosyn och mycket mer.
Om vi tar Jesu bön om enhet på allvar, om vi låter det få tolkningsföreträde som Kristi efterföljare och som kyrkor – vad betyder det då? Jag vill tro att det ryms i försoningens mysterium och jag vill bära med mig erfarenheten av den mångfald jag mötte – och tog emot – på generalförsamlingen, som en utmaning att ta emot och leva i den kristna mångfalden här hemma. Kristus är inte delad, Kristus är en och vi är ett i honom.
Den tionde generalförsamlingens uttalande om enhet avslutas med en bön. Jag låter min ofullkomliga översättning av bönen avsluta min blogg idag:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Vi ber om nyfött hopp hos folk som lider,
vi ber om helande för en sårad värld;
och att din delade kyrka ska bli en synlig enhet,
genom honom som bad för oss
och genom vilken vi är en Kropp,
din son, Jesus Kristus,
genom vilken du och Den heliga Anden är värdig lov och pris.
En Gud, nu och för alltid.
Amen.
/Karin Wiborn
