Det har varit berörande att under de senaste dagarna ta del av de kvinnor, i olika åldrar, som skrivit #metoo i sitt flöde av sociala medier. Så många känner att deras integritet inte respekterats. Nu har de vågat och velat göra det offentligt genom att dela hashtagen med andra. En del har gjort det utan vidare kommentarer, andra har berättat mer. Helgens manifestationer i olika städer samlade ett stort antal personer som uttryckte solidaritet med utsatta kvinnor. Så mycket smärta, ilska och besvikelse har gjorts synligt.
Sexualiteten är en Guds gåva, så djupt integrerad i människan. Den kan och ska förvaltas ansvarsfullt. Liksom alla relationer kan sex präglas av ömsesidighet och respekt men också av förtryck och egoistiskt fokus på den egna njutningen. #Metoo har påmint oss om hur lätt det är att gå över gränsen till utnyttjande snarare än ömsesidighet. Och om vikten att samtala om integritet och hänsyn i alla sammanhang.
Kyrkorna och kristna människor är ju på intet sätt förskonade från missbruk på detta område. Vi talar om kärlek och trohet men vet samtidigt att det finns relationer som präglas av sådant som är motsatsen till detta. Berättelser som sexuella övergrepp finns i flera sammanhang och i flera kyrkor; att flera av dem förekommit i mitt Facebookflöde är exempel på det. Samtidigt är det upprörande på ett särskilt sätt när barn och unga utsätts för övergrepp.
Därför är det viktigt med de samtal som förs bland ungdomsledare och församlingsanställda. Frälsningsarméns material I trygga händer är ett exempel på hur man försöker förebygga övergrepp på barn och unga. Liknande material finns i flera andra kyrkor. Sveriges kristna råd gav tidigt ut rapporten Ekumeniska riktlinjer vid sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer (SKRs skriftserie nr 5), en skrift som för närvarande revideras för att komma ut i en uppdaterad version under våren 2018.
Det är också centralt att fundera över hur man går vidare när övergrepp skett. Vad händer nu för den som gjort sin situation synlig genom #metoo? Finns någon som lyssnar? SKRs skrift ger en viss vägledning. Att få berätta, att få uppleva strävan efter rättvisa, att kunna samtala om vägar till förlåtelse och upprättelse är viktiga inslag. I den kristna tron finns goda resurser för den som vill ta den drabbades parti. Och för den som behöver bekänna sina felsteg och så långt det går reda upp det som gjorts fel.
Respekt för en människas integritet är grundläggande. Den är nära kopplad till arbetet för en människovärdig värld. Det är en angelägenhet både för kvinnor och män.
Därför tar vi på torsdagar på oss den svarta knappen med texten: Thursdays in black – en värld utan våld och våldtäkt.
Därför fortsätter vi också att be: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Björn Cedersjö
