När jag var ung präst i Göteborg i slutet av 1970-talet blev jag ombedd att skriva en artikel i tidningen Stiftskrönikan. Det var egentligen inget konstigt med det eftersom varje präst i Göteborgs stift förväntades att då och då skriva något i tidningen. Jag minns inte vad artikeln handlade om, kanske var det något om mina intryck från Lutherska världsförbundets generalförsamling i Dar es Salaam 1977. Artikeln skulle vara informativ men inte polemisk. Tidningens linje var att inte väcka ont blod utan att spegla de goda sidorna i det kyrkliga livet i Göteborgs stift.
Till slut blev tidningens linje problematisk eftersom den alltmer framstod som ganska menlös, kanske mesig och därmed ointressant. Kanske var det en bidragande orsak till att tidningen lades ner 1993. Den hade spelat ut sin roll.
Så var det inte när den började ges ut 1933. Sedan slutet av 1700-talet hade Göteborgs Stifts-Tidning getts ut och den blev så småningom ett språkrör för den västsvenska gammalkyrkligheten och intog en hård och konservativ linje i början av 1900-talet. Kritiken var hård och oförsonlig mot meningsmotståndare. Många varmt troende reagerade mot tidningens linje och den unge prästen Knut Norborg grundade Stiftskrönikan som en motvikt och protest mot Göteborgs Stifts-Tidnings konservatism och oförsonlighet.
Snällheten var i tidningens barndom en medveten strategi mot oförsonlighet och hårda ord i kyrkliga sammanhang. Som sådan kom tidningen att spela en väsentlig roll för ett förtroendefullt samtal för många kyrkligt engagerade.
I sommar har tonläget varit högt och de hårda orden många i flera kyrkliga debatter, som också letat sig in i till de stora tidningarnas ledar- och debattsidor samt till radio och tv. En liten högljudd grupp missbukar orden ”kristen” och ”klassisk (luthersk) kristen tro”, vilket markerar mot meningsmotståndare och ifrågasätter indirekt djupet i vår tro och trohet till Bibeln. Otvivelaktigt är det mittkors-debatten som fått mest uppmärksamhet i sammanhanget. Korset är visserligen ”en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna” (1 Korinthierbrevet 1:23). Men hur kan vi tillåta att korset, den kanske viktigaste kristna symbolen, på detta sätt solkas i debatten?
Det är inte utan att jag skulle vilja frammana andan i Knut Norborgs intention när han grundade Stiftskrönikan. Kan vi finna en väg framåt där oförsonlighet och hårda ord ger vika för sans och vett, också i våra kyrkliga sammanhang?
På söndag firar en stor del av Sveriges kristenhet enhetens söndag. Temat i sig manar till efterföljd och inte minst Jesu ord i evangeliet: ”Men med er är det annorlunda” (Lukasevangeliet 22:26). Låt oss be och verka för att vi inte låter detta bli tomma ord utan lever upp till den förväntan som ligger i det som Jesus säger till oss som vill vara hans lärjungar.
/Olle Kristenson
