Kallade att konstruera en kyrka som är samarisk, öppen för ”tidens tecken”, fattig och solidarisk med de fattiga, missionerande och profetisk.
Avslutningen av konferensen om latinamerikansk teologi i São Leopoldo i Brasilien för snart två veckor sedan utformades som en meditation om kyrkans uppdrag som en ”ljusets väg” i fem scener. Vi kallas att tillsammans konstruera en kyrka som är ”samarisk, öppen för ’tidens tecken’, fattig och solidarisk med de fattiga, missionerande och profetisk”.
Samarisk, eftersom vi ska vandra i Jesus och apostlarnas fotspår och arbeta för en mer rättvis och mer mänsklig värld, med den barmhärtige samariern som förebild. Öppen för tidens tecken, för att kunna vara ett trovärdigt vittnesbörd om livets Gud i den politiska, sociala, ekonomiska och kulturella verklighet i vilken vi lever. Fattigdomen är både en utmaning för tron som får oss att tänka om när det gäller evangeliet och ett kriterium på om vi lever nära Gud. ”Den som står de fattiga nära är också nära Gud”, sa Gustavo Gutiérrez i sin föreläsning på konferensen. Och vi måste komma ihåg att ”fattigdom inte handlar om otur utan är en fråga om orättvisa”. Missionerande, för att inte stänga oss inne inom kyrkans murar utan gå ut med det glada budskapet till alla människor i full respekt för allas lika värde. Och profetisk, för att säga ifrån när orättvisa och förtryck diskriminerar människor och hindrar deras möjlighet till ett fullvärdigt mänskligt liv.
Befrielseteologin med sina över 40 år är fortsatt vital. Det visade konferensen i Brasilien med all önskvärd tydlighet. Den fortsätter att inspirera nya generationer teologer och ger kraft till kyrkornas vittnesbörd inte bara i Latinamerika. Utmaningarna är delvis desamma nu som då, delvis nya. Fattigdomen fortsätter att vara en utmaning, men ”de fattigas ansikten” är mångfasetterade: migranter och flyktingar, ursprungsbefolkningar, människor som förtycks på grund av kön eller sexuell läggning.
Latinamerikansk teologi är spännande eftersom den vågar utmana och ta spjärn mot den verklighet i vilken den utformas. Man ”gör teologi”, vilket betyder att teologin aldrig blir statisk eller en gång för alla given. Man måste lära sig att tolka tidens tecken och när man gör det i ljuset av det bibliska budskapet växer och fördjupas vår tro. Vågar vi göra detta? Detta tror jag är den stora utmaningen från Latinamerika till oss kristna i Sverige.
Och det som bär oss är hoppet uppståndelsen, eller som Gutiérrez sa i Brasilien: ”Uppståndelsen är inget under utan en bekräftelse av livet.”
PS. Den som vill hittar konferensens slutbudskap på: http://amerindiaenlared.org/biblioteca/3049/continental-conference-on-latin-american-theology–final-statement/
/Olle Kristenson