Den här veckan har redan kunnat avverka ett par dagar av uppmärksammande. I måndags, den 20 mars, var det vårdagjämning, en dag då ljus och mörker är jämt fördelat över jorden. En dag då vi liksom skänks rättvisa av skapelsen själv i en i övrigt orättvis värld. Tisdagen den 21 mars rockades sockor för olikhet. Samma dag inföll FNs dag mot rasism och diskriminering. Tänk att mångfald ska vara svårt, oavsett om det handlar om hudfärg, nationalitet, förmåga eller kromosomer.
Kyrkornas europakonferens (KEK) förbereder sig inför nästa generalförsamling som äger rum i Novi Sad, Serbien, i juni 2018. KEK bildades 1959, har 114 medlemskyrkor från de Europeiska länderna och samverkar med 40 nationella ekumeniska råd. Vilken framtid för Europa? Är den aktuella frågan som diskuterade med kyrkor och ekumeniska råd från Norden – Baltikum för en vecka sedan. Och, naturligtvis, vad har kyrkorna att bidra med och vad är teologins plats i den diskurs vi ser i Europa just nu. Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus, uttryckte sig bland annat så här om människosyn: Ingen av oss har förtjänat livet. Ingen av oss har förtjänat att födas och vi kan inte betala tillbaka mycket, om något, när vi dör. Det är helt och hållet nåd. Vi är här för att hjälpa varandra till ett bättre liv, vi är sända till varandra…
Jag ser hur människovärdet är i fara. Det som är nåd, till exempel att vara född i Sverige med ett välfärdssystem, blir en rättighet som gäller mig och inte andra. Vi bygger murar och förstärker olikhet. Det är inte en framtid jag vill se. Kyrkornas samarbete i Europa är viktigt då det är ett nätverk, ett ”vi” som inte bygger på nationalitet. Naturligvis finns det spänningar och konflikter, bland annat inom frågor om migration. Men genom att mötas finns förutsättningar att samtala till konstruktivt handlande.
Idag skäms jag över svensk asylpolitik, men det är en skam vi delar i Europa. Det är pinsamt att vi inte finner vägar att bättre ta emot och bättre skydda, särskilt de barn och unga, som är på vägarna i Europa. Det fanns en annan tid, jag tänker på min vän Eila, som nu är lite över 80 år. När hon var åtta skrev hon sitt namn på en lapp, hängde över bröstet, och gick till tågstationen efter att ha levt som gatubarn i Helsingfors. Hon kom till Stockholm, och kan berätta om ett fantastiskt mottagande. En stor del av hennes livsgärning har sedan handlat om att hjälpa andra, att ge tillbaka det hon själv fick. Bygger vi sådana historier för framtiden?
Ljus och mörker rättvist fördelat i en orättvis värld, rocka sockor för mångfald, och i allt – motverka krafter som tror sig förenkla tillvaron genom rasism och diskriminering. Vi är många som vill mångfald framför enfald. Vi ber: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Karin Wiborn
