Kulturminister Amanda Lind och Sri Lankas ambassadör Senadheera Sudantha Ganegama Arachchi hörde till talarna. Företrädare för Kristendomen, Islam, Judiska församlingen, Baha’i och Buddismen medverkade. I en kristen bön fick vi också ropa ut ett kyrie; ”Varför, Herre, varför låter du det ske gång efter annan? Förbarma dig över oss”.
Jag fick förtroendet att läsa upp interreligiösa rådets uttalande, och det slog mig, när jag blickade ut över denna brokiga skara av medmänniskor hur viktigt det är att vi håller samman.
Det är starkt att påminnas om ljuset som lyser i mörkret och det är fullständigt nödvändigt för oss som mänsklighet att dela med oss av vårt ljus till varandra i respekt för olikhet.
Efter manifestationen möttes Sveriges interreligiösa råd för sedvanligt möte. Det känns alltid viktigt att mötas för att stödja varandra i vår rätt att utöva våra olika trostraditioner och att hålla oss informerade om vad som händer i trossamfunden. Vi fortsätter att vägra hata. Vi fortsätter att se religionernas fredsbudskap som en grund för samexistens. Med iver är vi beredda att stödja varandras rätt till tro.
Syftet med all terror är att skapa en rädd och ängslig omvärld. Det enda sättet att motverka terror är att bevara mod, framtidstro och kärlek. Eller åtminstone att vägra hat.
För oss kristna troende har vi påskens budskap som livsväg. Från död till liv. Evangelierna berättar om rädda lärjungar som låste in sig i övre salen. Jesus kom dit, genom stängda dörrar och sa till dem: ”Var inte rädda”. Det är svårt, jag är nog lite rädd, men jag tänker göra som Petrus när han gick på vattnet. Jag går i tro, trots att jag är lite rädd, och vägrar tro att döden är starkare än livet, att mörkret är mer kompakt än ljuset och jag vill leva med hoppet att kärlek övervinner hat.
Vi ber:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Karin Wiborn
Generalsekreterare
