Hur ska man kunna göra rättvisa åt en veckas intensivt arbete när Kyrkornas världsråds (KV) högsta beslutande organ mellan generalförsamlingarna, centralkommittén, samlades till överläggningar i Trondheim 22-28 juni? Gudstjänster, bibelstudier, seminarier, arbete i kommittéer som analyserar arbetet och tar fram underlag för uttalanden i aktuella frågor är former som för arbetet framåt.
KVs ordförande Agnes Aboum från Kenya med starka band till Sverige slog an tonen i sitt inledningsanförande. På den rättvisans och fredens pilgrimsfärd som inleddes efter den senaste generalförsamlingen i Busan 2013 handlar det nu om att tillsammans tolka de olika situationer som världens kyrkor verkar i (”Discerning the landscapes together”). Vilken är vår utsiktspunkt, vilka glasögon tar vi på oss när vi tolkar verkligheten? Det kan inte vara något annat än Guds rättvisa och därför är vår kallelse att arbeta för fred med rättvisa ”inte bara ett socialt engagemang utan en djupt andlig fråga, som bär vittnesbörd om segern för Guds rättvisa genom den korsfäste och uppståndne Herren. Från den utsiktspunkten undrar jag hur vi ska förstå landskapet där vi söker efter de tecken som pekar på vad Gud vill att vi ska göra.”
Ett plenarsamtal handlade om situationen i Mellanöstern. Här fick vi en spännande analys av en professor i Beirut, Tarek Mitri, medlem av den grekisk-ortodoxa kyrkan. Bilden som han tecknade var mörk: ”övergången från auktoritära regimer till demokrati var svårare än vi räknade med”, sa han bland annat om utvecklingen i området sedan den arabiska våren 2011. Här kan kyrkorna spela en roll, de har både de intellektuella verktygen och förmågan att bedöma situationen. Och de har framför allt den andliga förmågan att visa på värderingar som kan bygga demokratiska strukturer. Därför är den kristna närvaron så viktig. Här föddes kristendomen en gång och det är viktigt att kristna ser sig som medborgare snarare än minoriteter. Och då får inte kyrkorna som sig som offer utan istället känna sig kallade att vara aktörer. Framtiden för kristna och andra beror på ”förmågan att återuppbygga stater baserat på medborgarskap och rättsäkerhet där man erkänner religionens värde och kulturell mångfald”.
I panelsamtalet berördes också situationen i Palestina och Israel och vi fick ta del av hur våra palestinska trossyskon uttryckte sin oro och sin önskan om stöd från den världsvida kyrkan. Senare på mötet antog centralkommittén ett uttalande om fredsprocessen i det Heliga landet som stryker under båda parternas ansvar. Även om professor Mitri var pessimistisk vad gäller tvåstatslösningen, som han menar alltmer framstår som en illusion, vill ändå centralkommittén hålla fast vid den och pekar på att den ekumeniska rörelsen trots den svåra situationen måste tala om ”hopp, tro och kärlek och uppmuntra och stödja initiativ för fred och rättvisa”. Kyrkornas världsråd fortsätter att be om ”rättvisa för både israeler och palestinier”.
I avslutningsgudstjänsten predikade metropoliten Mor Geevarghese Coorilos från Indien utifrån profeten Mikas i kap 6:8: ”Det enda Herren begär av dig: att du gör det rätta, lever i kärlek och troget håller dig till din Gud.” På sitt lågmälda sätt talade han om sin omvändelse till att arbeta för rättvisa när han mötte en kvinna i utsatthet och öppnade ett center för funktionshindrade barn och vuxna. Och hans slutade med en uppmaning till centralkommittén: ”Låt oss därför förplikta oss på vår fortsatta ekumeniska pilgrimsvandring att vandra och fortsätta tala om rättvisa och fred, att omsätta retoriken om rättvisa och kärlek till att ”göra rättvisa och leva i kärlek”, som profeten Mika utmanar oss, att förkroppsliga rättvisan och freden i våra liv och våra handlingar”.
Så har veckan i Trondheim fördjupat bönen från generalförsamlingen i Busan:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
PS. Läs alla uttalanden och pressmeddelanden från mötet i Trondheim:
http://www.oikoumene.org/en/central-committee-2016 DS.
/Olle Kristenson
