Javisst är det en lockande rubrik för medier. Kyrkliga ledare tar ställning och gör sin röst hörd. Under pandemins tid har det funnits flera tillfällen när det hänt och även då det borde hänt.
Vad är det då som kyrkorna bör kräva? Knappast privilegier för egen del. Vår övertygelse är att Gud skapat varje enskild människa till sin avbild. Det bör bland annat innebära att vi vill bidra till att värna alla människors liv och hälsa liksom respekt för alla människors värdighet och lika värde.
Jag tror inte att Gud särbehandlar troende människor framför andra. Sjukdomar och pandemier drabbar alla. Gud låter sin sol gå upp över både onda och goda, ingen är särbehandlad. Det är därför jag inte vill argumentera för att kyrkornas nattvardsfirande i pandemitid ska omfattas av några andra regler än det som gäller för alla andra sammanhang: håll avstånd och tvätta händerna. Jag vill inte utgå från att Gud har något särskilt beskydd över deltagare i kyrkliga sammanhang.
Det är självklart att smittspridningen och viruset är det stora hotet. Där måste vi alla hjälpas åt.
Samtidigt längtar vi i kyrkorna efter att få mötas, inte bara i digitalt eller i våra hemgrupper med max åtta deltagare. Heder åt de kyrkor som med respekt för gällande regler erbjuder gudstjänster med åtta deltagare! Det visar att gudstjänstlivet går att upprätthålla även i pandemitider. Men jag tillhör en församling där vi är vana vid att vara flera hundra personer som möts till gudstjänst och efterföljande kyrkkaffe. Det är klart att jag saknar de mötena. Liksom många andra säkert saknar möten på idrottens läktare eller i konsertlokalerna.
Borde då kyrkorna (och andra trossamfund) ha andra regler än samhället i övrigt? Vi har grundlagar som värnar rätten att enskilt och tillsammans med andra utöva sin religion. Borde de innebära att regeringen och myndigheterna ger andra möjligheter för gudstjänster än för konserter? Vissa har argumenterat så. Kyrkorna har i sina remissvar strukit under att regeringen har gjort ett dåligt utredningsarbete när man inte mer tydligt diskuterat i vilken mån som denna grundlag bör medge särskilda regler för trossamfunden. Det håller jag med om. Det är inte respektfullt att bara på – i bästa fall – några rader nämna om frågan men inte närmare utreda den. Är det ett uttryck för att man inte bryr sig? I vissa andra länder har domstolar gått in i denna fråga. Här finns ett område där forskning och diskussion borde äga rum.
Kyrkorna har i sin argumentation sagt detta. Och därefter frågat om de mer träffsäkra åtgärder som utlovats. Kvadratmeterregel även för kyrkliga sammankomster har efterfrågats. Det blir märkligt att man får samlas bara åtta personer i stora kyrkliga lokaler. Och argumenten som ges övertygar inte. Snarare får jag känslan att man inte riktigt brytt sig att pröva saken ordentligt.
Svenska missionsrådet har lanserat begreppet religionsblindhet. Det är aktuellt mest i biståndssammanhang och används då för att beskriva att man inte ser religionens betydelse för utvecklingsfrågorna. Handlar det även här om att man inte ser kyrkornas (och trossamfundens) betydelse för folkhälsa och andlig friskvård?
I sitt möte förra veckan diskuterade styrelsen i Sveriges kristna råd situationen att trossamfunden fått lite ekonomiskt extra stöd under pandemin. Särskilt om man jämför med de stora summar som getts till idrott och kultur (som båda fick nya miljardstöd förra veckan). Trossamfunden har samtidigt fått 50 miljoner. Jag tycker det är rätt med de stora stöden både till idrott och kultur. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över varför inte det är rimligt att på samma sätt stödja arbetet i religiösa sammanhang. Är det vårt eget fel att vi inte ropar tillräckligt högt, ryter i? Har vi inte presterat tillräckliga underlag? Många i trossamfunden är ju vana vid att själva betala för sin verksamhet, och man har fortsatt att göra det även i pandemitider. Men kollekterna i Svenska kyrkan har enligt uppgift halverats. Vissa frikyrkor talar om att de stora nationella insamlingarna har minskat avsevärt. Att inte staten uppmärksammar detta, är det också ett uttryck för religionsblindhet?
Nej, jag menar inte att kyrkorna ska kräva privilegier. Men det vore naturligt att vi behandlades likvärdigt vad gäller ekonomi och att myndigheterna, med hänsyn till vår grundlag om religionsfrihet, vore mer uppfinningsrika vad gäller regler för sammankomster.
Kan man få vara 20 personer i en begravning trots att huvudregeln är åtta (vilket är ett välkommet undantag) borde det finnas möjligheter till ökad flexibilitet också i andra sammanhang. Om man verkligen vill. Inte måste man ryta i med stora rubriker för att få upp detta mer tydligt på bordet? ELLER MÅSTE MAN DET?
Björn Cedersjö
tf generalsekreterare, Sveriges kristna råd
PS. Här finns en sammanställning över aktiviteter av Sveriges kristna råd under pandemin: Aktiviteter i samband med coronapandemin DS.
