”Kyrkorna har på sistone kallats både naiva och populistiska …”

I en tid då mörkret sänker sig över vårt land förbereder sig den västliga delen av kyrkan för det nya kyrkoåret. Vi lämnar allvaret på kyrkoårets sista söndag och går in i glädjen som bryter in på första söndagen i advent. Vi tänder ljus som lyser upp vintermörkret och även om dagarna blir fortsatt kortare ytterligare några veckor, känner vi hopp och glädje mitt i mörkret.

Så är det år från år, men kanske behöver vi särskilt i år påminnas om detta. Det politiska klimatet har hårdnat och många människor känner oro inför skjutningar, sprängningar och andra våldsdåd. Vi ska naturligtvis ta människors oro på allvar, men det får inte leda oss att söka enkla lösningar på samhällsproblem som är komplexa.

Det har talats om ”kristna värden” i den kyrkliga debatten och många tycks glömma att solidaritet, gästfrihet och omsorg om våra medmänniskor – särskilt om de mest utsatta i samhället – också är kristna värden. Kyrkorna har på sistone kallats både naiva och populistiska när vi till exempel skriver brev till partiledarna om behovet av en generös asylpolitik.

Att stå upp för kristna värden är varken naivt eller populistiskt. Det är en konsekvens av vår kallelse som kristna.

I många kyrkor kommer vi på söndag att höra om hur Jesus kommer till synagogan i staden där han växte upp. Man räcker honom bokrullen med profeten Jesajas bok och han läser bland annat följande:

”Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren” (Lukasevangeliet 4:18-19).

Och så håller han historiens kanske kortaste predikan:
”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

Adventstiden är en väntans och förberedelsernas tid då vi väntar på att ta emot Guds stora gåva till oss människor, det lilla barnet i krubban. Under mina år i Peru fick jag lära mig att det spanska ordet esperar betyder både att vänta och att hoppas. För mig har det betytt väldigt mycket för att förstå djupet i adventstidens betydelse. Hopp och väntan, eller kanske förväntan, är det som skulle påminna oss varje år under tiden fram till jul.

Hoppet ger oss kraft i svåra tider. Någon har sagt att hoppet blir meningslöst i goda tider, men när vi har det svårt är det hoppet som bär oss. Hoppet är också en kallelse till efterföljd och att stå upp för kristna värden, som vi sjunger i en av adventstidens psalmer:

”Han kallar oss till helig strid mot mörkrets makt, för ljus och frid.
Säll den hans maning följa vill,
ty honom hör Guds rike till”

(den svenska psalmboken 421:3).

Och jag fortsätter enträget att be:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.

Olle Kristenson
Teologisk rådgivare

Fortsätt läsa mer från oss