Kyrkoledarnas julhälsning till svensk kristenhet

Presidiet för Sveriges kristna råd kommer här med sin julhälsning till svensk kristenhet. I texten frågar sig kyrkoledarna: Vem ger vi rum för? Får de utsatta, de jagade, de svaga och marginaliserade plats vid vårt bord? Julhälsningen är undertecknad av Anders Arborelius, Daniel Alm, Benjamin Dioscoros Atas, Antje Jackelén och Karin Wiborn.

Det folk som vandrar i mörkret, ser ett stort ljus, Över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram (Jesaja 9:2)

Orden ur Jesaja talar mäktigt till oss varje år. När dagarna är som kortast och dagsljuset som svagast påminns vi om ljuset som har kraft att bryta igenom även det mest kompakta mörker. Jesajas ord kan ge hopp i våra personliga liv. De flesta av oss upplever perioder av mörker. Så är det också i kollektivet, i församlingen och i samhället. Vi lever i en tid där det finns många anledningar till oro. Vi hör om dödligt våld på gator och torg, om hoten mot vårt klimat och det talas om en demokratisk kris när populism och främlingsfientlighet breder ut sig i breda samhällslager.

Vi tänder ljus under julen, ljus som lyser upp i mörkret och påminns om vad som hände den första julnatten. Gud tänder ett hoppets ljus för mänskligheten: ”Då tände Gud i himlens hus den första julens stora ljus.” (Psalmboken 117:1) Om det skriver Johannes i Juldagenstexter: ”Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det” (Johannesevangeliet 1:5).

De första som fick skåda det ljuset var några herdar på herdarnas äng i dagens Beit Sahour utanför Betlehem. Till dem riktar ängeln julens glada bud för hela folket: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren” (Lukasevangeliet 2:11). Från en avkrok i den då kända världen spreds det glada budskapet och nådde oss i det mörka nord flera århundranden senare.

Det som hände i Betlehem den första julnatten var långt från den idyll som vi ofta tänker. I själva verket var det en bister verklighet för många som för 2000 år sedan levde i fattigdom och utsatthet under romersk ockupation. Gud låter sig födas in i verkligheten genom Maria, en ung och fattig flicka. Det fanns inte ”plats för dem inne i härbärget” när hon skulle föda och de första som fick höra julbudskapet var några herdar – en föraktad och utsatt yrkeskår (Lukasevangeliet 2:7). I mycket späd ålder blev Jesus ett i den långa raden flyktingbarn.

Det är inte alltid vi tänker på utsattheten för den heliga familjen och att många familjer idag delar deras verklighet, inte minst de som är på flykt. Kyrkornas engagemang för människor på flykt och försvaret av asylrätten har också sin grund i den heliga familjens utsatthet. Kyrkornas julinsamlingar kan förändra tillvaron för människor här hemma och långt borta.

Julevangeliet säger oss något viktigt om hur Gud bryter in i vår verklighet, fjärran från palats och maktens boningar:

Så stilla och så oförmärkt blir oss Guds gåva räckt,
Och himlen kom till jorden ner, när ingen väntat det
(Psalmboken 115:2)

Det är så Gud handlar: ”Det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam” (1 Korinthierbrevet 1:27). Det perspektivet går som en röd tråd genom hela Bibeln och särskilt tydligt blir det i texterna som vi läser i juletid.

Alltsedan änglarna sjöng i julnatten har människor i alla tider hämtat kraft i att Gud blev som en av oss genom att låta sig födas in i vår verklighet och dela utsattheten som är många människors erfarenhet. Någon har sagt: ”Det stora med Gud är inte hur stor Gud är utan hur liten Gud kan bli.”

Detta är Guds stora gåva till oss, vilket gett många människor hopp att leva på också i svåra tider. Vi får uppleva det i våra egna liv. Och vi bär det med oss i möten med människor och i solidaritet med dem som lever i utsatthet. Julevangeliets kontext passar även in i vår tid. Vem ger vi rum för? Får de utsatta, de jagade, de svaga och marginaliserade plats vid vårt bord? Himmelens ljus kom inte för att kasta en skugga över andra, utan för att tränga undan hatets, skammens, egoismens och självgodhetens mörker som vi alla är bekanta med. Därför kan vi med frimodighet stämma in i en av våra allra mest älskade julpsalmer:

Stilla natt, heliga natt! Mörkret flyr, dagen gryr.
Räddningstimman för världen slår, nu begynner vårt jubelår.
Kristus till jorden är kommen, oss är en Frälsare född
(Psalmboken 114:3)

För Sveriges kristna råd, presidiet:

Anders Arborelius
biskop, Stockholms katolska stift, ordförande
Daniel Alm

föreståndare, Pingst – fria församlingar i samverkan, vice ordförande
Benjamin Dioscoros Atas
ärkebiskop, Syrisk-ortodoxa kyrkan, vice ordförande
Antje Jackelén
ärkebiskop, Svenska kyrkan, vice ordförande
Karin Wiborn
generalsekreterare, Sveriges kristna råd


Läs texten i Dagen

https://www.dagen.se/debatt/sveriges-kristna-rad-kyrkans-engagemang-for-flyktingar-har-sin-grund-i-den-heliga-familjen-1.1634935

 

Fortsätt läsa mer från oss