Debattartikeln i Dagens nyheter beskriver det stora engagemang och frustration som finns i landets kyrkor över Migrationsverkets hantering av konvertiter i asylprocessen och berättar om ett fall i Pingstkyrkan i Jönköping. Den döpta Mahmoud tog nyligen sitt liv efter ett fjärde avslag på sin asylansökan. Migrationsverket bedömde inte hans kristna tro som genuin och ansåg att hans konversion inte var ett giltigt asylskäl.

Kyrkorna anser att myndighetens behandling av dessa ärenden behöver förändras och pekar på systematiska brister inom tre områden, konversion, bedömning och skyddsbehov. Om konversion skriver man bland annat: ”När Migrationsverkets handläggare fokuserar beskrivningar av den konverterades tankar i processen att ta till sig en annan tro, bortser man från aktuell kunskap om konversioner. Men inte bara det, man kräver också att konvertiten ska göra något som hen kanske aldrig gjort tidigare; reflektera intellektuellt och kunskapsmässigt över sin förändrade religiösa praxis och tillhörighet.”

Kyrkoledarna lyfter Migrationsverkets nya rättsliga ställningstagande som kom i torsdags “angående metod för prövningen då religion, inklusive konversion och ateism m.m. åberopas som asylskäl”.

Kyrkoledarna tar upp frågan om skrivandet av intyg: ”Prästers och pastorers intyg om dop, undervisning och församlingsengagemang sägs i många av Migrationsverkets beslut tillmätas ”en viss betydelse”. Men även välformulerade intyg från religiöst erfarna och teologiskt utbildade personer som träffat, undervisat och lärt känna konvertiten under flera månader, ibland år, väger lätt jämfört med den slutsats som Migrationsverkets handläggare kommer till efter en intervju på endast ett par timmar”.

Undertecknarna skriver att: ”Det är nu flera år sedan Migrationsverket uttalade att ingen som utvisas ska behöva dölja en religiös övertygelse. En kristen konvertit som utvisas till Afghanistan eller Iran och som vill leva efter sin övertygelse löper tveklöst risk för förföljelse. Strängt taget är det inte konversionen till kristen tro som skapar denna hotbild, utan det faktum att konvertiten lämnat islam och blivit vad som kallas en apostat.”

Debattartikeln avslutas med tre krav:
– Ta hänsyn till aktuell forskning vid tillämpningen av det nya rättsliga ställningstagandet.
– Låt bedömningen av hotbilden mot konvertiten och hens skyddsskäl ta större plats i utredningarna.
– Låt genuinitetsbedömningen i mindre utsträckning relatera till reflektioner vid övergången till en annan tro och ge större tyngd åt konvertiters handlingar och aktivitet vid den tidpunkt då beslutet fattas.


Vi uppmanar Migrationsverket att respektera konvertitens tro

DEBATT Mahmoud var en av de ensamkommande flyktingungdomar som kom 2015. I december 2016 döptes han i Pingstkyrkan i Jönköping efter undervisning och dopförberedelse. Han var en flitig deltagare i språkcaféer, i en grundkurs i kristen tro och han gick regelbundet på gudstjänst. Han var öppen och tydlig med sin tro och fanns med i församlingens nätverk för konvertiter. Men Migrationsverket bedömde inte hans kristna tro som genuin och ansåg att hans konversion inte var ett giltigt asylskäl. Det ansågs inte vara förenat med några risker om han återvände till Afghanistan. Efter ett fjärde avslag på sin asylansökan orkade han inte leva längre. Mahmoud tog nyligen sitt liv.

Att konvertera till en annan trosövertygelse är en komplex och omfattande process som kräver eftertanke och reflektion. För denna process finns gemensamt framtagna riktlinjer. Förra året skrev Sveriges kristna råd ett öppet brev till Migrationsverket gällande verkets hantering av ärenden där asylsökande angett konversion till kristen tro som asylskäl. Media hade då uppmärksammat märkliga kunskapsfrågor som verkets handläggare ställt. Sveriges kristna råd krävde tre åtgärder: att Migrationsverket kvalitetssäkrade verksamheten genom en större undersökning av hur utredningar av konversion går till, att handläggare och beslutsfattare fortbildades om religion och tro, samt att experter med särskild kompetens inom religion anlitades på utredningsenheterna.

Migrationsverket har i viss mån tagit denna kritik till sig. I juni arrangerade verket och Sveriges kristna råd gemensamt en studiedag för handläggare, beslutsfattare och chefer. Vidare gjorde Migrationsverket en mindre utvärdering av drygt 20 konversionsärenden. Man fann att det i två fall ställts mindre lämpliga frågor, vilket dock inte ansågs föranleda några särskilda åtgärder. Förslaget om experter med kompetens i religion på enheterna avvisades.

Trots detta är situationen fortsatt mycket allvarlig. I stort sett dagligen får vi signaler från lokala församlingar om att det inte skett några förändringar i Migrationsverkets hantering av dessa ärenden. Efter läsning av protokoll, beslut och rapportering i media är vår slutsats att problemen är större än vad Migrationsverkets utvärdering visade.

Myndighetens personal har fram tills nu hanterat konversionsärenden utifrån ett rättsligt ställningstagande från 2012 som bygger på ett avgörande i Migrationsöverdomstolen 2011. Mycket har hänt på detta område sedan dess, bland annat vad gäller forskningsbaserad kunskap om konversion. I torsdags kom så Migrationsverkets nya ställningstagande som ger bättre förutsättningar för besluten. Vi ser dock flera områden där det fortfarande krävs förbättringar.

Vi vill peka på systematiska brister inom tre områden:

Konversion. I flera protokoll framstår det som om Migrationsverket har en syn på religion som något man väljer i en jämförelse mellan olika alternativ. Så kan det vara ibland. Men religionssociologisk forskning visar att det som drar människor till kristen tro och kristna församlingar oftare är relationer. Religiös tro är ett sammansatt fenomen av inre övertygelse och synlig praxis. Den uttrycks i riter och manifesteras i gemenskap. Det är inte ovanligt att praxis föregår den intellektuella reflektionen över tron och innehållet i gudsupplevelsen. Forskningen visar också att religion främst är något som levs med traditioner och sedvänjor som praktiseras i vardagslivet och inte begränsas till privata övertygelser.

När Migrationsverkets handläggare fokuserar beskrivningar av den konverterades tankar i processen att ta till sig en annan tro, bortser man från aktuell kunskap om konversioner. Men inte bara det, man kräver också att konvertiten ska göra något som hen kanske aldrig gjort tidigare; reflektera intellektuellt och kunskapsmässigt över sin förändrade religiösa praxis och tillhörighet.

Bedömning. Prästers och pastorers intyg om dop, undervisning och församlingsengagemang sägs i många av Migrationsverkets beslut tillmätas ”en viss betydelse”. Men även välformulerade intyg från religiöst erfarna och teologiskt utbildade personer som träffat, undervisat och lärt känna konvertiten under flera månader, ibland år, väger lätt jämfört med den slutsats som Migrationsverkets handläggare kommer till efter en intervju på endast ett par timmar.

Flertalet svenskar idag har en begränsad kunskap om och egen erfarenhet av religion. Rimligen gäller detta också många av Migrationsverkets handläggare. Avvägningen mellan intygens värde och handläggarens slutsatser efter intervjun är problematisk.

Skyddsbehov. Kristna människor lever i utsatthet och förföljelse på många håll i vår värld, vilket också gäller i flera av de länder som de asylsökande lämnat. Det är nu flera år sedan Migrationsverket uttalade att ingen som utvisas ska behöva dölja en religiös övertygelse. En kristen konvertit som utvisas till Afghanistan eller Iran och som vill leva efter sin övertygelse löper tveklöst risk för förföljelse. Strängt taget är det inte konversionen till kristen tro som skapar denna hotbild, utan det faktum att konvertiten lämnat islam och blivit vad som kallas en apostat.

I många beslut står att läsa att den asylsökande inte har kunnat göra troligt att information om hens konversion blivit känd i hemlandet och att det därför inte är farligt för konvertiten att återvända dit. Migrationsverket tycks anse att bilder och texter på sociala medier inte når fram till släktingar eller myndigheter i hemlandet, vilket är en orimlig hållning i dagens digitaliserade värld. Fokus i handläggningen behöver riktas mot hotbilden och ett eventuellt skyddsbehov.

Vi kräver:

– Ta hänsyn till aktuell forskning vid tillämpningen av det nya rättsliga ställningstagandet.

– Låt bedömningen av hotbilden mot konvertiten och hens skyddsskäl ta större plats i utredningarna.

– Låt genuinitetsbedömningen i mindre utsträckning relatera till reflektioner vid övergången till en annan tro och ge större tyngd åt konvertiters handlingar och aktivitet vid den tidpunkt då beslutet fattas.

För styrelsen, Sveriges kristna råd:
Clive Adams
, kommendör, Frälsningsarmén.
Daniel Alm, föreståndare, Pingst – Fria församlingar i samverkan.
Anders Arborelius, biskop, Stockholms katolska stift.
Dioscoros Benjamin Atas, ärkebiskop, Syrisk-ortodoxa kyrkan.
Torbjörn Freij, pastor, Vineyard Norden.
Antje Jackelén, ärkebiskop, Svenska kyrkan.
Misha Jaksic, ortodox samordnare, Sveriges kristna råd.
Kjell Larsson, missionsföreståndare, Svenska Alliansmissionen.
Joakim Lundqvist, pastor, Livets ord.
Linalie Newman, missionsdirektor, Evangeliska frikyrkan.
Kerstin Oderhem, missionsföreståndare, EFS.
Bobby Sjölander, missionsföreståndare, Adventistsamfundet.
Lasse Svensson, kyrkoledare, Equmeniakyrkan.
Karin Wiborn, generalsekreterare, Sveriges kristna råd.

Läs debattartikeln i Dagens nyheter

https://www.dn.se/debatt/migrationsverket-maste-respektera-konvertitens-tro/

Fortsätt läsa mer från oss