Kyrkans uppgift: att tyda tidens tecken

Varje år träffas vi som arbetar för kristen enhet i de nordiska och baltiska länderna för att samtala om gemensamma erfarenheter och om hur vi som kyrkor ska vara trovärdiga vittnen i vår värld.

I år stod Danmark som värd och vi möttes i Roskilde som med sin imponerande domkyrka var ett tidigt kyrkligt centrum i Danmark under medeltiden. Men det var dagens utmaningar vi skulle samtala om och inte kyrkans mäktiga position i det förflutna även om vi fick en påminnelse om den när vi vandrade runt mellan kyrkor och heliga källor i dagens Roskilde.

Representanterna från Norden och Baltikum besöker katedralen i Roskilde.

Tron i det publika rummet var årets tema och vi fick samtala om hur kyrkorna kan bli synliga och ge konstruktiva bidrag till samhällsutvecklingen. I en introduktion till det samtalet lyfte jag fram berättelsen om den fattiga änkan i Markusevangeliet (12:41-44), hon som lade allt hon ägde, två kopparslantar, i tempelkistan. När vi läser den texten talar vi oftast om hennes hängivenhet som ett exempel för oss och det ska vi förstås fortsätta att göra. Men jag vill också försöka flytta fokus från änkan till hur Jesus uppträder. Han väljer att sätta sig framför tempelkistan och får då ett annat perspektiv än om han valt att sätta sig någon annanstans. Då ser han änkan och det hon gör och kan så peka på hennes generositet för lärjungarna. Men om han valt en annan position, hade han inte sett henne.

Och det är poängen. Jesus var på rätt plats vid rätt tillfälle, något som vi i kyrkan behöver lära oss. För att kunna göra detta måste vi lära oss att tyda tidens tecken och sedan försöka förstå vad som är vår uppgift.

Biskopen i Roskilde, Peter Fischer-Møller, gjorde starkt intryck på mig. Först guidade han oss runt i sin katedral och berättade om dess rika historia. Sedan berättade han för oss om kyrkornas ansvar i klimatkrisen. Det är viktigt med både ett vetenskapligt och politiskt språk när vi talar om klimatkrisen. Men kyrkorna behöver också finna ett teologiskt språk för att visa att kampen för klimatet också är något som hör ihop med vår tro. Naturen är Guds skapelse som människan som Guds avbild är satt att vårda.

Det handlar också om rättvisa; vi har ett ansvar inte bara för oss själva, utan också särskilt för dem som är mest utsatta, de fattiga. I Bibeln brukar den fattige representeras av änkan, främlingen och den föräldralöse. Det är deras situation vi ständigt ska ha för ögonen: hur påverkar mitt sätt att leva den fattige och utsatte?

Och det för oss tillbaka till änkan och hennes gåva. Hon blir ett föredöme för oss, men vi får också lära oss av Jesus att finnas på rätt plats vid rätt tillfälle. Då kan vi lära oss att läsa tidens tecken så att vi ser och inser de utmaningar vi ställs inför i varje ny tid.

I denna tid fortsätter vi enträget vår bön:

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Olle Kristenson
Teologisk rådgivare

Fortsätt läsa mer från oss