Du sitter på tunnelbanan. Eller bussen. Eller din cykel.
Ler för dig själv.
Gnolar lite på Härlig är jorden eller nån annan favoritpsalm (210! hojtar alltid min vän Stina då).
På väg till kyrkan och gudstjänst igen, efter ett halvår av halvtaskigt filmade gudstjänster på nätet eller med fantastiska produktioner av ett engagerat team som verkligen utvecklats under den här tiden, varvat med några friluftsgudstjänster under sommaren. Visst har det varit spännande och lite praktiskt att kunna besöka både flera gudstjänster varje söndag och många olika kyrkor, men nu längtar du verkligen efter församlingsgemenskapen och dina vänner!
Väl framme känner du förväntan stiga som en värme från magen när du öppnar kyrkdörren.
“Men hej! Vad härligt att få mötas igen!”
Hälsningsorden når dig från olika håll, du nickar, hälsar och kramas med dina vänner, men också med såna som du kanske inte brukar vara så nära. Liksom av bara farten. I ren glädje.
Visst längtar vi alla tillbaka till det här? Eller…
Jo, det är klart att vi gör! What´s not to like, som Joey säger i TV-serien Vänner när han smakar efterrätten där Rachel blandat ihop recepten och serverar biff med vaniljsås.
Och kanske är det precis så det är. Kyrkans kramkultur är som att äta biff med vaniljsås. Den där konstiga dubbelheten när nåt som är gott tillsammans med nåt annat som är gott inte alls blir en god kombination.
Vi är många som under denna konstiga vår har provat en massa nya sätt att göra gamla invanda saker på. Mycket kommer vi att fortsätta med och annat lämnar vi nog hellre därhän när livet blir lite mera som vanligt igen. En del gamla vanor kommer att förändras.
Kan kramkulturen vara något vi lämnar därhän?
Och då menar jag inte att vi inte ska få kramas mer. Kramar är ju nåt fint och bra och är det något många av oss längtar efter just nu så är det mänsklig beröring. Det vi måste vara uppmärksamma på är vilken kultur vi omger oss med i våra församlingar och vad en sådan kultur kan gömma och till och med skydda.
Gunilla Carstensen beskriver i En kvalitativ analys av #metoo-uppropet i Svenska kyrkan det hon kallar kränkningens process – hur det som börjar med något oskyldigt gradvis utvecklas till övergrepp, kränkningar och i vissa fall till och med våldtäkt. Hon skriver hur kramkulturen gör att gränslösa beteenden passerar utan att problematiseras och därmed bidrar både till att sexuella kränkningar osynliggörs och att tystnadskulturer skapas, tillåts existera och kanske utvecklas.
Så vill vi inte ha det. Det är faktiskt helt oacceptabelt att det kan vara så. Så vad kan vi göra?
Att bara sluta kramas är förmodligen inte lösningen. Inte hela, i alla fall. Det vi behöver göra är att se till att alla i kyrkan kan se och identifiera när något händer och när något riskerar att hända, att alla har en blick som genomskådar osunda miljöer och uppfattar riskfaktorer för att osunda miljöer och otrygga rum uppstår.
Vill du ha hjälp? I Ekumeniska riktlinjer mot sexuella övergrepp i kyrkliga miljöer finns checklistor både för hur man ska agera vid vetskap om att övergrepp har skett och vad man kan göra för att förebygga dem.
Läs dem. Använd dem. Agera.
Helen Åkerman
Samordnare, Andlig vård i Kriminalvården
