När jag lyssnade till den gammaltestamentliga läsningen ur profeten Hesekiels bok i söndags, på det som på protestantiskt håll i Sverige kallas ”Herdesöndagen”, talade följande ord på ett särskilt sätt till mig, inte för att de överraskar utan för att de bekräftar mycket av hur jag själv läser Bibeln:
”Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren” (Hes 34:27b).
Det finns nämligen många likande bibelord, både i Gamla och Nya Testamentet, som talar om befrielse från förtryck, om upprättelse och rättvisa för fattiga och utsatta.
När latinamerikanska teologer i mitten av 1960-talet på ett nytt sätt började reflektera över kyrkans ansvar i ett samhälle som var präglat av stora sociala orättvisor blev förstås dessa bibelreferenser oerhört viktiga. Så småningom föddes befrielseteologin ur detta sätt att reflektera över Bibeln och kyrkans uppdrag och kom att prägla mycket av kyrklig praktik från 1970-talet och framåt både i Latinamerika och i andra delar av världen.
Den befrielseteologiska reflektionen kom tidigt att uppfattas som ”politisk” eftersom den lyfte fram de sociala orättvisorna och kyrkans ansvar för rättvisa och mänskliga rättigheter. Men då har man missförstått grunden för den befrielseteologiska reflektionen. I själva verket är det paradoxalt så att man i stället pekade på riskerna med att omsätta teologisk reflektion i politiska program, vilket man menade att flera kristdemokratiska partier i Latinamerika gjorde när man tolkade den katolska socialläran som den tredje vägen mellan socialism och markandsekonomi.
Samtidigt är det fel att kalla befrielseteologin ”opolitisk” eller ”apolitisk”. Kyrkan lever i världen och finns självklart i ett politiskt sammanhang och kan därför inte fly undan sitt politiska ansvar. Befrielseteologerna är inte rädda för att kritisera orättvisor och maktstrukturer, precis som många av Gamla Testamentets profeter. Många tycker detta är provocerande och menar att kyrkan inte ska ”lägga sig i” politiken, man tycker att religion är en privatsak som helst inte ska synas i det publika rummet. Mycket av den aktuella svenska debatten om religionens (och kyrkans) roll i samhället, präglas av detta synsätt.
När befrielseteologer talar om solidaritet för fattiga och utsatta är detta inte en del av ett politiskt program utan resultatet av en läsning av Bibelns texter om omsorgen av ”den fattige”, i Gamla testamentet oftast exemplifierat av ”änkan”, ”den faderlöse” och ”invandraren”. Många människor som uttrycker sin solidaritet ”är drivna av sin tro och påskens glädje ger kraft och mening åt deras vittnesbörd”, skriver t ex den peruanske befrielseteologen Gustavo Gutiérrez i en påskbetraktelse.
För honom och andra befrielseteologer handlar det inte i första hand om etik eller moral (eller politik för den delen) utan om att vara driven av sin tro. Eftersom det är så Gud handlar är det kyrkans och den enskildes kristnes uppgift att ställa sig på de fattigas och utsattas sida och därmed utmana sociala strukturer och politiska system som skapar fattigdom och orättvisa.
/Olle Kristenson