Jerusalem idag, centrum för världens uppmärksamhet där den till synes olösliga konflikten pågår mellan Israel och Palestina. Situationen kan när som helst explodera i ett våld vars konsekvenser vi bara kan ana. Jerusalem vid vår tideräknings början, en liten avkrok i det mäktiga romerska imperiet styrt av en judisk lydkung och en romersk ståthållare. Kontrasten mellan då och nu, kunde inte vara större och ändå finns det ett samband. Några år runt år 30 kom att få avgörande betydelse. Påskens omvälvande händelser vände det som såg ut såg ut som ett nederlag. Jesu uppståndelse är det som ger kyrkan livskraft.
I sin korta predikan vid dagens morgonmässa i Grav- och uppståndelsekyrkan i Jerusalem påminner den fransiskanske prästen om detta. Jag funderar mycket på detta när jag vandrar omkring i de trånga gränderna i Gamla staden och försöker jag knyta ihop Jerusalem nu och då. Hur hänger det ihop egentligen?
Jag är här tillsammans med kollegor från Sveriges kristna råd. Under några dagar får vi möjlighet att reflektera över våra tidiga kristna rötter och möta representanter för Jerusalems många kyrkor. Samtidigt får vi tränga in i den oerhört komplicerade konflikten genom möten med människor som på olika sätt försöker leva med den.
Det Ekumeniska följeslagarprogrammet arbetar med preventiv närvaro där de internationella följeslagarna genom sin närvaro visar solidaritet och ger stöd till andra fredsorganisationer. Följeslagare finns exempelvis vid vägspärren till Betlehem där palestinier dagligen måste passera till och från arbetet inne i Jerusalem. I gamla staden i Hebron, en av världens äldsta städer, är situationen absurd. Israeliska bosättningar skär av gator och kvarter så att majoriteten av de små butikerna tvingats stänga och det är som ett gå genom en spökstad när man går på gatorna med alla stängda butiker. Försäljarna i de få butiker som är öppna försöker förgäves sälja sina varor till oss.
Det är lätt att förtvivlas och känna uppgivenhet och vi frågar om tecken på hopp. ”Jag är trött att få den frågan”, säger en katolsk präst som vi möter och menar att han behöver höra röster om hopp från oss: ”hjälp oss att se tecken på hopp!”. Han berättar om utsattheten för palestinska kristna, både inne i Israel och på Västbanken. Det finns drygt 200 000 kristna i det heliga landet samt ett antal kristna gästarbetare i Israel.
Många har redan lämnat landet, medan andra valt att stanna kvar; det är ju ändå här som allting en gång startade. Det finns en önskan om vår solidaritet: ”Be för oss! Tala klarspråk om hur situationen är! Gud vill inte att vi ska försvinna och därför kommer vi inte att försvinna.”
Men vi möter också små tecken på hopp. En familj utanför Betlehem har till exempel valt att kämpa för att behålla sin mark. När deras odlingar förstörs och träden huggs ner, planterar de nya träd och uppmanar oss att symboliskt köpa nya träd genom en gåva.
Det spanska ordet terquedad betyder envishet och uthållighet. Under mina år i Peru lärde jag mig att det är en viktig kristen egenskap inte minst när tiderna är svåra. Det gäller att envist och uthålligt att hålla fast vid det som är centralt och viktigt i vår tro. Det borde finnas en nionde saligprisning som säger: ”Saliga de som är envisa och uthålliga, dem tillhör himmelriket.”
Detta har vi sett många exempel på i våra möten med människor i det Heliga landet. Och är det något som ger hopp i detta svåra, är det just människors envishet och uthålliget. Tillsammans med dem fortsätter vi att be: “Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
/Olle Kristenson
