I början på veckan möts Sveriges kyrkoledare på Birgittagården i Falun. Mötets syfte är just – mötas utan dagordning och förväntade beslut. Det stämmer bra med Sveriges kristna råds syfte att vara en plattform för kyrkorna att lära känna varandra på djupet för att världen ska tro och leva. Naturligtvis är förhandlingar och sammanträdesbord viktiga, men nog så viktigt är mötet mellan varandra där ett respektfullt samtal, samvaro i bön och gudstjänst, och en strävan efter gemensamhet i uppdraget att leda kyrkorna i Sverige i vetskap och kunskap om varandra får stå i centrum.
Kyrkorna är olika. Traditionerna skiljer sig från varandra. Sveriges kristenhet har en mångfald av centrum och uttryck. Men i denna mångfald finns en djup känsla för respekt och längtan efter den enhet som redan är oss given, i Kristus. Jag tänker allt att det är ett hopp för framtiden och nuet. Den främsta strävan är inte att kyrkorna ska bli eniga i allt eller likformiga, nej, egentligen tvärtom. Genom olika språk, liturgi och teologi blir den kristna tron tillgänglig för fler.
Men är det inte lite motsägelsefullt att tala om ekumenik, enhet, och mångfald och olikhet? Jag påstår inte att det är enkelt, men jag påstår att det inte är motsägelsefullt, utan ett mysterium. Enheten är något djuparen än att vara lika. Enheten bor i Gud, den treeniga själv och vi bjuds in i gemenskapen.
Jag har haft glädjen att vara med på kyrkoledardagar tidigare, i egenskap av samfundsledare. Den här gången är det annorlunda, nu är jag den som ska skapa rummet och mötesplatsen. Min bön inför detta handlar om lyhördhet och öppet sinne så att samtalet och samvaron leder till att lära känna varandra på djupet – så att världen kan tro och leva.
/Karin Wiborn
