Det är fredagskväll och köttbullarna är framdukade på matbordet. Två tända ljus brinner och stämningen är varm och gemytlig. Jag befinner mig hos Dow och Fredja i Jerusalem och ska för första gången i livet fira en sabbatsmåltid. Men först backar vi tiden några timmar.
Jag reser tillsammans med 13 kyrkoledare från Sverige som tillsammans med Sveriges kristna råd besöker i Israel och Palestina under nio dagar. Syftet är att lära sig mer om det rådande läget i konflikten och hur kyrkorna i Sverige kan stödja de kristna i området. Just denna dag fördjupar vi vår kunskap om de judiska traditionerna. Förmiddagen tillbringar vi på förintelsemuséet Yad Vashem som berättar om en skamfläck i mänsklighets historia med förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget. Många i gruppen går omkring med tårar i ögonen. Frågorna far runt i huvudet; hur kan något sådant här hända och kan det hända igen?
Samtidigt befinner vi oss i nutiden och i verkligheten av en svårlöst konflikt i det Heliga landet. Israelerna känner sig hotade av palestinierna och palestinierna känner sig förtryckta av israelerna. Genom möten med judar, palestinier och muslimer finns möjligheten att själv skapa sig en uppfattning. Svaret blir att det inte finns några enkla och raka svar.
Efter besöket på Yad Vashem blir gruppen introducerad i sabbatsfirandet och hur man ska bete sig i en synagoga. Vi delas upp i små grupper, jag och en av kyrkoledarna besöker synagogan Kol hansehana. Klockan 18.21 inleds gudstjänsten eftersom sabbaten inleds just denna tid just denna fredag. Nu väntar firande och vila under ett dygn. Gudstjänsten har många beröringspunkter med min egen tro och Gamla testamentet i min Bibel. Engagemanget i bönen och sången är stark och involverande. Efteråt blir vi hembjudna till Dow och Fredja Marmur.
Det visar sig att vi får en kväll med levande historia. Hemma hos Dow och Fredja serveras en festmåltid som inleds med att vi delar sabbatsbrödet. Vi bjuds bland annat på en koshervariant av svenska köttbullar och kalkon.
Våra värdar har båda flytt till Sverige från Tyskland i slutet av andra världskriget. Frun satt i koncentrationslägret Ravensbrück och lämnade Tyskland som nioåring med de Vita bussarna. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess och livet har fört dem till Jerusalem via Storbritannien och Kanada. Oerhört intressant att få sitta ner och få höra deras livsberättelse! I deras berättelse finns inget hat, utan hopp och framtidstro.
Denna dag blev en levande påminnelse om att vi bor i en värld med orättvisor. Alla har ett ansvar att agera så att världen blir en bättre plats att leva i. Under nio dagar i det Heliga landet har jag mött samma budskap varje dag och budskapet kommer oberoende av etnisk tillhörighet och bakgrund: ”Att inte göra något åt orättvisor som du ser, är lika allvarligt som att vara orättvis”.
/Mikael Stjernberg
Kommunikationsansvarig, Sveriges kristna råd
