Kosmopolit är en benämning som ibland har fått en nedsättande klang. Då handlar det om någon som är rotlös och inte hör hemma någonstans. Men man kan också ge ordet en positiv klang. Kosmopolit betyder världsmedborgare och är alltså en människa som känner sig hemma bland människor från olika kulturer och ser alla människor som jämställda. Kosmopoliten möter människor med respekt och öppenhet. Kosmopolitism ser hela mänskligheten som en stor gemenskap där alla har samma rättigheter. Denna tanke upplevs hotfull av en del i vår tid, inte minst när frågan om människor på flykt och deras rätt till asyl kommer på tal.
På pingstdagen lyssnar jag på en av vår tids största tänkare, den polskfödde sociologen och filosofen Zygmunt Bauman, verksam i Storbritannien sedan många år. Han talar just om kosmopolitism och pekar på den mer som en attityd och ett förhållningssätt än en ideologi, ja han talar om behovet av en ”komsopolitisk erfarenhet” inte minst nu när Europa möter människor som flyr undan krig och förtryck. Där nationalistiska strömningar vill utestänga ”den andre” möter kosmopoliten henne eller honom med respekt och öppenhet.
Medan Bauman talar kan jag inte låta bli att tänka på pingstdagens händelser som Lukas berättar om i Apostlagärningarnas andra kapitel. I Jerusalem hade judar från den då kända världens alla hörn samlats: ”Vi är parther, meder, elamiter, vi kommer från Mesopotamien, Judéen och Kappadokien, […] ändå hör vi dem tala på vårt eget språk om Guds stora gärningar.”
Människor från olika kulturella sammanhang förstod apostlarna och varandra trots sina olika bakgrunder. Pingsten handlar därför också om mångfald och respekt för ”den andre”. Och jag tänker att mångfald är något som varit ett kännetecken för kyrkan alltsedan den första pingsten.
Bauman slutar med att citera påven Franciskus när denne tog emot det så kallade Karlspriset för några veckor sedan: ”Om det finns en värld, får vi aldrig förtröttas av att betona dialogens betydelse. Vi är kallade att med alla till buds stående medel främja en dialogens kultur. […] Fred kan bara bestå om vi rustar våra barn med dialogens vapen och lär dem att kämpa den goda kampen med möte och förhandling.”
Dialog handlar vårt arbete inom Sveriges kristna råd om. Det är viktigt att vi påminns om detta när vi veckan efter pingst är samlade till årskonferens och där bland annat den inomkyrkliga dialogen står på dagordningen, men också frågan om varför människor drivs på flykt och hur vi som kristna kan möta dem med öppenhet och respekt.
I en intervju i tidningen Dagen berättar pingströrelsens avgående ledare Pelle Hörnmark om ekumenikens betydelse för honom personligen. Det var inte något som han såg fram mot, snarare något ”som hörde till tjänsten, men i den där åkern låg det en riktigt vacker skatt gömd. Ekumeniken har betytt mycket för mig under de här åren och jag har fått ökad respekt för andra […] Samtidigt så har kärleken till mitt eget sammanhang stärkts ytterligare”.
Så är det med arbetet för kristen enhet. Det för oss närmare varandra, men fördjupar också vår tro i vårt eget sammanhang. Och som ”kyrkorna tillsammans” kan vi stå upp och värna människors lika värde. Som världsmedborgare och medlemmar i den världsvida kyrkan fortsätter vi därför enträget att be:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
