I veckan före påsk chockades vi av nyheten om blodiga terrorattacker i Bryssel och på påskdagen fick vi höra om hur terrorn slog till mot kristna påskfirare i Lahore i Pakistan. Samtidigt pågår inbördeskrig i Syrien och Irak och människor dödas på andra håll i världen. Fler än jag som nyss har ropat ”Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden” har säkert ställt sig frågan hur vi kan fira påsk i en värld där våldet gör sig påmint på så många olika sätt.
Vi lever kvar i påskens glädje om att det är livet, inte döden som får sista ordet. Och det behöver vi upprepa många gånger i en tid som denna. Tron på uppståndelsen är inget som tar oss bort från det som sker i världen, snarare för den in oss mitt i den verklighet vi lever i som vittnen om Livets Herre.
Jag tänker på detta när jag hör om hur EU:s nya flyktingstrategi börjar omsättas i praktiken och känner ilska över att Europas länder inte på ett bättre sätt har kunnat enas om hur vi ska möta människor som söker asyl och skydd undan krigets och terrorns våld. Europas bristande vilja att ta emot människor på flykt står i bjärt kontrast till vad vi kan läsa om i de bibliska texterna.
I den hebreiska bibeln möter vi främlingen tillsammans med änkan och den föräldralöse (i Bibel 2000 benämnd ”faderlöse”), som representanter för ”den fattige”, som Gud uppmanar oss att ta ett särskilt ansvar för. Israels folk påminns om att man varit främlingar (Bibel 2000 väljer att skriva ”invandrare”) i Egypten och att man därför uppmanas att särskilt visa främlingen omsorg: ”ni skall visa främlingen (invandraren) kärlek, ty ni har själva varit främlingar (invandrare) i Egypten.” (Femte Moseboken 10:19)
I Nya testamentet finns det gott om exempel på hur Jesus bygger vidare på den synen, till exempel i den välkända texten i Matteusevangeliet: ”Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” (25:40) En annan tanke i Bibeln är gästfriheten som ideal i kontakten med människor, t ex i Hebréerbrevet 13:2: ”Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det.”
När länderna i Europa stänger sina gränser måste vi i kyrkorna reagera. Vi har genom Sveriges kristna råd gjort det på många sätt under det gångna året genom artiklar och i dialog med regering och myndigheter. Vi kommer att fortsätta göra detta, ”Kristi kärlek lämnar mig inget val” (Andra Korintierbrevet 5:14), som temat för Böneveckan för kristen enhet nästa år säger.
Den solidaritet för världens mest utsatta som Jesus kallar oss till känner inga gränser. Vi får en påminnelse om detta på herdesöndagen 10 april, när Jesus säger att han också har ”andra får, som inte hör till den här fållan” (Johannesevangeliet 10:16) och då tar Svenska kyrkans församlingar upp rikskollekt till SKRs arbete för migrant- och flyktingarbete (ladda ner kollektcirkuläret: Kollektcirkulär 2016).
Och vi fortsätter oförtröttat att be: ”Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.”
/Olle Kristenson
