Om jag talar både människors och änglars språk, men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en klingande cymbal. Så jag har stavat på dessa ord. Utmaningen är större än att vägra hata om en vill mer än ekande brons och klingande cymbaler. Den här veckan börjar min fasta, i nästa vecka ansluter mina ortodoxa vänner. Avståendets och reflektionens tid. Och kärlekens väg. Passionens.
I skrivande stund är jag på väg till Göteborg för samtal om Sveriges kristna råds yngsta medlemskyrkas första tid, från vision till verklighet med Equmeniakyrkan, eller Uniting Church, som det engelska namnet är. Ett kyrkonamn som rör sig, som vill vidare. Vill vara enande utan att paketera och stänga. En ambition inte helt olikt namnet på dokumentet från Kyrkornas världsråd; Kyrkan – på väg mot en gemensam vision.
I måndags kväll fick jag ge mig ut på en oväntad resa tillsammans med Elvir från Sveriges muslimska råd och Ingrid från Judiska centralrådet. Vi var inbjudna av statsministern att följa med till Köpenhamn och manifestationen som samlade 40 000 deltagare med anledning av dödskjutningarna i helgen som gick, en total kontrast till de kyrkor som samlades till gudstjänst med tema ”kärlekens väg”. Det var kallt och svårt att förstå danska språket, men väldigt, väldigt varmt att stå där tillsammans med Elvir och Ingrid. Två saker gjorde att jag trots det allvarligt och tragiska skälet till manifestationen kände mig glad när jag återvände hem. Jag uppskattar att svenska regeringen ger plats och uppmärksamhet åt religionerna, vilket jag menar är nödvändigt för en positiv samhällsutveckling. Jag uppskattar den vänskap som stilla växer fram mellan oss som tror olika.
På vägen hem satt vi, en kristen, muslim och en jude, och talade om tro och församlingsliv. Om oro och möjligheter, vardagsliv och högtid. Det gemensamma projektet Vägra hata! och plötsligt fanns där mer än endast att avstå hat. Jag upplevde samhörighet och värme. Och beslutsamhet. Ja, vi tror olika, men vi tror. Ja, vi skiljer oss åt men vi är delaktiga i samma samhälle. Ja, vi har var och en problem i våra egna led, men låt oss arbeta för en positiv utveckling tillsammans.
Jag vill mer än ekande brons och klingande cymbaler. Jag vill kärlekens väg också när den är utmanande, knölig och osäker. Det är min fastebön.
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
