Guds omsorg om den fattige och utsatte går som en röd tråd genom hela Bibeln. Den fattige representeras i Gamla testamentet av tre kategorier: änkan, den föräldralöse och främlingen (eller ”invandraren” som det tyvärr oftast heter i den nya översättningen). Guds omsorg om den fattige – änkan, den föräldralöse och främlingen – innebär för oss, som räknar oss som lärjungar till honom som lät sig födas in i vår verklighet under knappa förhållanden, en kallelse till solidaritet med dem som lever i utsatthet.
Frågan om främlingen har hamnat mitt på den inrikespolitiska agendan och lett fram till dagens regeringskris i Sverige och skapat osäkerhet om vart vårt land är på väg. Det finns fortfarande människor som menar att man inte kan blanda tro och politik, men dagens politiska läge visar att detta inte håller i längden. Visserligen kan kristen tro aldrig bli partipolitik, men när grundläggande värden i kristen människosyn hotas blir det en skyldighet att reagera. Synen på hur vi ska förhålla oss till främlingen är nämligen ganska entydig i Bibeln, kanske tydligast uttryckt i psaltarpsalmen på tredje söndagen i advent: ”Herren ger främlingar skydd, stöder faderlösa och änkor med korsar de ondas planer.” (Psalt 146:9). Uppmaningen att vårda främlingen (invandraren) motiveras ofta med att Israels folk själva varit främlingar: ”Invandraren (främlingen) som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten.” (3 Mos 19:34)
Vad har då detta att göra med vårt julfirande här i Sverige? Egentligen ganska mycket. Julbudskapet är långt från den idyll som vi ofta tänker. I själva verket var det en bister verklighet för många som för 2000 år sedan levde i fattigdom och utsatthet under romersk ockupation. De välkända Jesajaorden som vi läser varje jul talar om hopp för ”det folk som vandrar i mörkret” och ”dem som bor i mörkrets land”. Gud låter sig födas in i vår verklighet genom en ung och fattig flicka. Det fanns inte ”plats för dem inne i härberget” (Luk 2:7) när hon skulle föda och de första som fick höra julbudskapet var några herdar – en föraktad och utsatt yrkeskår. Och bara några dagar gammal blev Jesus ett i den långa raden flyktingbarn.
Jag minns en julbetraktelse av den peruanske prästen Gustavo Gutiérrez för över 20 år sedan i en annan krissituation i sitt land där han talade om solidaritet och hopp:
Om vår väntan på Herren dessa dagar tänder våra hjärtan, om vi svarar med engagemang och solidaritet till den kärlekens gåva som Gud ger oss genom sin Son, blir vi lysmaskar som förvandlar det hotande mörkret till en stilla, upplyst och mänsklig natt. Så kan vi få medverka till att hoppet att se ”ett stort ljus” börjar bli en verklighet, ett verkligt hopp om Jesus som föds på nytt mitt ibland oss. I så fall blir det ännu en jul då vårt hopp och vår glädje kommer att växa. Om vi av egoistiska skäl eller helt enkelt av rädsla drar oss tillbaka blir det bara blir det bara en jul mindre i våra liv.
Detta är glädjebudet som sprids över världen: ”I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren.” (Luk 2:11)
Så vill vi på Sveriges kristna råd önska er alla en Välsignad jul och ett Gott nytt år. Vi återkommer med vår blogg vecka två.
/Olle Kristenson
