”Och det hände sig vid den tiden…” och det händer om och om igen att tiden är inne för kvinnor att föda. Det händer på fina sjukhus, ruggiga kvarter, hyddor, på flyktvägarna, trygga längtande familjer, osäkra tonåringar, fattiga och rika. Livets gåva, livets under knackar på och vi får välkomna efter bästa förmåga. När Maria födde sitt barn, den förstfödda, blev välkomnandet en plats utanför härbärget och i en krubba. Enkelt, men rymden fylldes av änglasång. Det där att Gud kommer till oss i all enkelhet gör att jublet stiger i mig. Gud, ljuset i världen, söker sig till den enklaste boning nästan bortom det anständiga. Gud söker sig dit där vi behöver livets under mer än väl.
I min läsning av julevangeliet, det glada budskapet om Guds närvaro bland oss människor, bär jag mer än någonsin bilden av Gud som en herde med dammiga sandaler mitt i sin fårahjord och barnet, Jesus, som föddes utanför härbärget. Jag tänker att Gud går med där längs flyktvägarna som Immanuel – Gud med oss. Gud går med och utmanar med sin gränslösa kärlek vid varje gränskontroll. Jag vill tro att för den som saknar identitetshandlingar vänder sig Gud med särskild blick och säger att du är känd och sedd av mig. Jag vet att du finns.
Nej, det tröstar mig inte helt, men det hjälper att tänka så. Gud är där jag inte är. Gud känner den jag inte känner. Gud går med – Immanuel.
Jesus föddes utanför huset. Änglarna sjöng. Herdarna förundrades och Maria gömde och begrundade i sitt hjärta.
Trots en värld som blöder firar jag jul med nära och kära. Mitt i all smärta gläds jag över undret som en gång skedde och som sker om och om igen. Att Gud kommer oss till mötes. I all enkelhet. Som ett litet barn. Evangelium – ett gott budskap!
Och med världens kyrkor ber vi oss och i juletid:
“Livets Gud, led oss till rättvisa och fred”.
/Karin Wiborn
