I det kyrkoår jag följer är nu stilla veckan, de sista skälvande dagarna innan mörkret för en kort stund håller den oövervinnliga kärleken i sitt grepp. Påskens budskap är så oerhört starkt.
När jag följer kyrkoårets texter och lever med fastans och påskens evangelium får jag en årlig påminnelse om livets gränser och om hur vår tro rör sig mitt i verkligheten och samtidigt bortom det möjliga. Långfredagen är vardag och verklighet på alltför många håll i vår värld. Påskdagens budskap om hur livet spränger dödens gränser hör till den mer irrationella delen av den kristna tron – ur mänskligt perspektiv.
I stilla veckan vill jag smalna av mitt synfält. Jag vill minska inflödet av intryck och utflödet av göranden. Jag vill helt enkelt vara stilla en stund och återvända till min andning, och jag fyller mig med orden – Jag i Kristus, Kristus i mig. Efter en liten stund vill jag påminna mig om hur jag är en del av den virvlande världen, Guds hushåll, och hur min andning, mitt liv, hänger samman med hela världens andetag. Jag byter ord: Jag i världen, världen i mig.
Det är min stilla bön i Stilla veckan. Att tillsammans med Kristus leva förundrad och plågad i en skapelse som suckar och våndas, och undret över hur det är möjligt att leva med glädje över att finnas till samtidigt med smärtan över hur vi har det i vår värld är en påminnelse i sig om hur långfredag och påskdag hör samman.
Död i livets närhet. Liv i dödens närhet. Gränsens möte med evigheten.
/Karin Wiborn
