Jag har ledigt några dagar och läser Göran Rosenbergs bok Det förlorade landet. För mig som vuxit upp med Israel som uppfyllelsen av profetiorna och som ända sedan min studietermin i Jerusalem våren 1978 varit förtjust i detta område är det delvis en smärtsam läsning. Göran skriver om en dröm som gått i kras.
Min studietermin 1978 på Svenska teologiska institutet hade huvudsakligen temat judendomen och den tidiga kristendomen. Vi studerade vad som hände under perioden 200 f Kr – 200 e Kr. Vi besökte arkeologiska utgrävningar, mötte de orientaliska kyrkorna, upptäckte judendomen i dess många varianter, funderade över relationen mellan judendom och kristendom. E P Sanders epokavgörande bok Paul and Palestinian Judaism kom ut ungefär då och innebar ett kraftigt ifrågasättande av bilden av judendomen som lagens religion och kristendomen som nådens. Men vad jag minns talade vi knappast alls om palestiniernas situation.
Nu har det gått 37 år sedan dess. Mina teologiska studier innebar tidigt en omprövning av synen på Israel: Allt som staten Israel gör bör inte välsignas. När frågor om säkerhet, rättvisa och fred kommit mer i förgrunden har situationen för såväl israeler som palestinier blivit mer komplicerad. Och budskapet från de profeter i Gamla testamentet som fördömde korruption, förtryck av de fattiga och utsatta och allmänt maktmissbruk talar fortfarande.
För två veckor sedan reste jag runt på Västbanken. Vid några tillfällen mötte jag människor som berättade om trakasserier vid grindar i muren och vid andra tillfällen i byar inom det som kallas område C (Västbanken är indelad i tre områden med olika mycket palestinskt självstyre). Sådana berättelser som våra ekumeniska följeslagares resebrev är fyllda av. Länk Nu fick jag höra dem själv och möta de drabbade människorna. Det finns så många berättelser som man egentligen inte vill höra.
På båda sidor dödas människor. Gazakriget var gräsligt. Minderåriga barn skjuts av soldater eller mördas i attentat. Bosättare hugger ner palestiniers olivträd eller förstör skörden. Israel beviljar byggande av nya lägenheter på ockuperad mark (eller annekterat område som Israel hellre säger när det gäller östra Jerusalem). Det ekonomiska livet i Palestina försvåras genom handelshinder av olika slag. Gaza anses av vissa inte längre vara ockuperat men ändå avgör Israel till stor del vad som ska transporteras in och ut från området och har herraväldet såväl i luften som till sjöss (är det då inte en form av ockupation/herravälde, trots allt?). Vissa palestinska politiska företrädare bejakar attentat som sker och hyllar självmordsbombare som hjältar. Säkerhetsarbetet i Israel kostar ohyggliga summor. Tvåstatslösningen är i praktiken död menar vissa men hur skulle en enstatslösning fungera i det verkliga livet? Och så vidare.
Det finns alltid flera perspektiv och infallsvinklar. Tyvärr använder en del debattörer föråldrade argument (typ att arabstaterna inte vill ha fred med Israel; sanningen är ju att flera av dem ingått fredsavtal med Israel). För mig tycks det ändå uppenbart att det i konflikten handlar om två parter där den ena är mycket starkare än den andre. Och då har man ett särskilt ansvar.
Jag tror därför att den svenska regeringen gör rätt som erkänner Palestina som stat. Det ger råg i ryggen för de moderata krafter i Palestina som vill motverka våld och arbeta för fred. Margot Wallström talar om att det förhoppningsvis inte är för sent. Jag kände mig styrkt av den argumentation som våra folkrättsexperter Ove Bring m fl presenterade förra veckan i Dagens Nyheter. Länk Jag tycker det är viktigt att lyssna till kristna palestinska kyrkoledare, även om jag anser att det finns några saker att vara kritisk till i Kairos-sammanhanget. Länk (Men visst valde Dagen en märklig bild till artikeln? Det verkar snarare vara ilskna muslimska män än kristna kyrkoledare som står framför mosken på tempelberget!). Lars Adaktussons motargument övertygar verkligen inte. Länk Så därför tror jag regeringen gör rätt i sitt erkännande. Målet är ju en rättvis fred och gemensam säkerhet och trygghet för alla parter. Om så blir fallet kan bara framtiden utvisa.
Inte minst på detta område känns det naturligt att be: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Nu ska jag läsa vidare i Göran Rosenbergs bok.
/Björn Cedersjö
PS. Bilden är från den militära vägspärren i Qalandia mellan Jerusalem och Ramallah med muren i bakgrunden. DS.
