Ekumeniken är beroende av människor som på djupet strävar efter kristen enhet och som på ett respektfullt sätt möter våra olika liturgiska och trosmässiga dialekter. För mig blir det som starkast när respekten kombineras med en egen tydlig hemvist i det kyrkliga landskapet. Det går, och det blir ofta bra, att ha ett hemma som lyser igenom och samtidigt visa ödmjukhet och respekt, för att inte säga nyfikenhet, inför andra uttryck än de egna.
Två personer för mig starkt sammanknippade med tidiga och positiva möten med Sveriges kristna råd har gått ur tiden. De är inte med oss in i 2020-talet. Inte fysiskt, men intrycken hos mig och hos andra finns kvar. Betydelsen i mindre och större processer finns kvar.
Kjell-Ove Nilsson var direktor för området teologi under 90-talet, när Sveriges kristna råd var ungt. Jag mötte honom i arbetsgruppen för gudstjänstfrågor där jag satt som representant för frikyrkorna. Vi arbetade med ekumeniska översättningar av Herrens bön och trosbekännelserna, gudstjänstlivet i SKRs årsmöten och det allkristna riksmötet i Linköping 1999. Kjell-Ove var i mångt och mycket min första kontakt med den nationella ekumeniken och därmed var han med och formade mig som ekumen. Ända fram till hans död den 10 december fanns han med i styrelsen för Nathan Söderbloms minnesfond.
Vid nyåret kom så budet att generaldirektör Åke Göransson lämnat oss. Jag vågar inte försöka mig på att beskriva Åkes betydelse för ekumeniken. Den sträcker sig långt utanför SKR men också genom utredningar, styrelsearbete, kansliet, arbetsutskott inom SKR. Min kontakt med Åke de senaste åren har framför allt handlat om informella samråd mellan Myndigheten för stöd till trossamfunden (SST), SKR och Svenska kyrkan i en vilja att hålla varandra uppdaterade på aktuella frågor och därmed se hur vi kan stötta och bidra till en positiv utveckling i samhället. Åke har också varit en av de personer, fortsatt informellt, där jag har sökt stöd och råd när så har behövts i olika frågor. Och då har det inte främst handlat om hans nuvarande position utan de tidigare erfarenheterna inom ekumeniken.
I skrivande stund tänder jag mitt SKR-ljus, sänder ett tack för Kjell-Ove och Åke som bidragit till min ekumeniska fostran och till skapandet av den organisation jag är satt att leda. Jag ber en bön för människor i deras närhet som bär på en mer personlig förlust än jag gör.
Jag nämner också det som oroar mig. Det fortsatta arbetet för religionsfrihet och minoriteters plats i vårt samhälle, ja, trossamfundens – i all dess brokighet – plats i Sverige.
Jag ber om kommande generationer och det kristna enhetsarbetet, låt oss fortsätta fostra varandra till fördjupad förståelse och respekt så att världen kan se att vi är ett. Och jag ber med Kyrkornas världsråds bön från 2013:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Amen.
Karin Wiborn
generalsekreterare, Sveriges kristna råd
