Nu tänker jag vara uppgiven en stund. Inte länge, men jag tar emot sorgen ett ögonblick. Jag saknar modiga beslut som påverkar min välfärd – jag vill se dem. Det är den enda realistiska vägen framåt som andas medmänsklighet och lovar fristad för den som behöver, stöd för länder som behöver det och som borgar för positiva klimatbeslut. Jag är besviken på de partier som nu utnyttjar en komplicerad politisk situation till kortsiktiga segrar. Jag ska vara sorgsen ett ögonblick, sen ska jag komma igen för Guds, mänsklighetens och skapelsens skull.
Veckans regeringsbesked om skärpningen av den svenska flytkingpolitiken skakar om tusentals människor i vårt land som engagerar sig för att möta människor på flykt undan krig och våld i sina hemländer. Nu senast har vi kunnat läsa om flyktingar som fått tak över huvudet under natten i S:t Johannes kyrka i Malmö. Volontärer tillsammans med ansträngd personal på Migrationsverket och i många kommuner gör heroiska insatser. Men framför allt påverkar gårdagens skärpta asylreglerna de människor som det faktiskt handlar om. Människor som nu flyr undan krig och förföljelse.
Engagemanget från både kyrkor och församlingar och civilsamhället i stort bygger på en djup respekt för människovärde och människors rätt till ett människovärdigt liv.
För oss som kristna handlar det om det dubbla kärleksbudet: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta … och din nästa som dig själv” (Lukasevangeliet 10:27).
Jag förstår att våra makthavare måste göra något i denna situation. Men utifrån vår syn på den enskilda människans värde och solidaritet med de mest utsatta, måste vi ställa oss kritiska till omfattningen och konsekvenserna av regeringsbeslutet. Jag är inte dum. Jag förstår att något måste göras, och jag förstår att de modiga beslut som behöver fattas kan inkräkta på min välfärd, och det är de besluten jag vill se hända. Vi måste reagera, och jag inspireras av att i min kyrkotradition där vi den här veckan, den sista i kyrkoåret, reflekterar över den text då Jesus målar upp en vision där han säger: ”Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig … Vad ni har gjort mot en av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig” (Matteus 25:35, 45).
Och på söndag, första advent, sjunger vi, läser vi och ber vi i många av landets kyrkor: ”Portar, öppna er vida! Höj er, uråldriga dörrar! Låt ärans konung draga in!” (ur Psalm 24). Och nog vet vi, att ärans konung just är ett ensamkommande flyktingbarn?
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Karin Wiborn
