Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund. Och över stad och land i kväll går julens glada bud att född är Herren Jesus Krist, vår Frälsare och Gud. Du stjärna över Betlehem, o, låt ditt milda ljus få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus. I varje hjärta armt och mörkt sänd du en stråle blid, en stråle av Guds kärleks ljus i signad juletid.
(psalmer och sånger 116, ekumeniska delen)

Så skrev Emmy Christina Köhler 1898. I år känns psalmen som på samma gång är en bön, högaktuell. För nog behöver åtminstone jag hopp, frid och Guds kärleks ljus och jag ber om det för varje hem och hus. I varje stad och varje land på jordens mörka rund.

Det går att säga mycket om pandemin som lamslår vår värld. Bland annat att jag är ganska trött på den, och jag gissar att jag inte är ensam. Jag saknar min församling, kollegor, vänner och min mamma. Men mitt i saknaden finns en gemenskap. Vi lever alla, ja, faktiskt hela världen, med samma förutsättningar. Och nu ska vi fira jul. På nytt sätt, för kyrkorna ställer inte in, vi ställer om. Ja, hur som helst får vi åter förflytta oss till Betlehem och ta emot undret när Gud kliver rakt in i vår mänskliga sårbarhet som ett litet behövande barn i en tid när vår sårbarhet är mer påtaglig och närvarande också i vårt land än på länge.

Kyrkorna har identifierat åtta särskilt utsatta grupper under coronapandemin i en ny rapport. Det är hemlösa, ensamkommande unga med uppehållstillstånd enligt gymnasielagen, papperslösa, utsatta EU-medborgare, äldre med låga inkomster, långtidssjukskrivna, nyarbetslösa och sörjande med obearbetat avslut. Och det är just där, i det allra mest sköra och sårbara julnattens under blir som mest synligt.

Maria och Josef var hemlösa för det fanns inte plats för dem i härbärget. Herdarna hade visserligen arbete, men var inte högt stående i samhället och utesovande. I samhällets utkant (ett uttryck jag egentligen inte tycker om eftersom utkanten är ett centrum för den som är där, men ändå.) spricker himlen, stjärnan lyser och änglarna sjunger om glädje för hela folket. I varje hjärta armt och mörkt, sänd du en stråle blid …

När Gud blir människa är det mitt i det enklaste enkla. Mitt i utanförskapet. I det allra mest sårbara.

I dagarna avslutar jag uppdraget som generalsekreterare för Sveriges kristna råd. Att verka för kristen enhet är ett uppdrag där ödmjukhet, respekt och förmåga att förstå olika andliga dialekter tränas. Så lärorikt, utmanande och fantastiskt när olika uttryck finner det gemensamma och det väsentliga. Bland annat i syfte att mejsla fram den enade profetiska rösten och bidra till kyrkornas vittnesbörd i vår värld.

Varje gång Sveriges kyrkoledare har sökt den profetiska rösten har utmejslandet landat i människovärde och utsatthet. Om alla människors unika lika värde. Om alla människor som skapade och älskade av Gud, oavsett om det finns plats i härbärget eller inte. Oavsett etnicitet, religion eller social status. Det ger mig hopp om kyrkorna tillsammans. Det går att se bortom teologiska tolkningar, liturgier, dogmer. För det finns det som enar oss och manar oss att som rättvisans och fredens pilgrimer vandra med Jesus, som började sin vandring i en krubba långt bortom ära och redlighet.

Samtidigt som jag tackar för ett stort förtroende under nio år med kyrkorna tillsammans önskar jag God jul och gott nytt år med mycket kärlek till vårt arbete för kristen enhet i en värld som behöver tro, hopp och kärlek, inte bara i juletid.

Livets Gud, led oss till rättvisa och fred i signad juletid!

Karin Wiborn
Generalsekreterare

Fortsätt läsa mer från oss