Våren har kommit och riksdagens talman bjöd på vårmiddag i sedvanlig ordning. I år var jag inbjuden som en av de religiösa företrädarna tillsammans med bland annat föreståndare Daniel Alm, Pingst FFS och imam Mustafa Setcik. Båda bröderna är vänner jag möter i styrelsesammanhang i SKR och Sveriges interreligiösa råd. Det var skönt att se kända ansikten.
Inte vet jag hur lång traditionen är att talmannen bjuder ett tvärsnitt av svenska samhället till bords i mitten på april, och inte heller har jag hört dess syfte, men jag förstår det som ett sätt att ”vända ut och in på riksdagen”, och visa något av den atmosfär våra folkvalda representanter är i, att ge väljarna en inblick i såväl lokalerna; Bankhallen, sammanbindningsbanan och kammaren, som i vilken anda riksdagsledamöter från olika partier möter varandra. I år uppmärksammades också 100 år av demokrati, vilket verkligen är något att påminna sig om. Demokrati är inget självklart, och demokrati måste alltid försvaras och, menar jag, återerövras, göras begriplig, om och om igen.
Det jag gladdes åt vid middagen, och det jag också har upplevt de gånger jag har rört mig i maktens boningar av annan anledning, är att det finns ett mycket mer öppet, tillåtande och respektfullt samtal än media ger bild av. Bakom debatter, åsiktsskillnader och nu och då den pajkastning som förmedlas verkar det finnas ett gott arbetsklimat. Vid mitt bord hörde jag riksdagspersoner som talade om utskott och arbetsgrupper som har högt i tak och som skrattar mycket, om ett gott bemötande och att det blir nödvändigt att hålla isär sak och person.
FNs globala mål för hållbar utveckling nummer 16 handlar om fredliga och inkluderande samhällen. När jag traskade hem på kvällen efter middagen tänkte jag återigen på hur lätt det är att adoptera en åsikt eller en sanning som förmedlats av någon annan, till exempel medias bild av politikersamtal. Eller hur olika religioner motverkar varandra. Jag gläds när mina fördomar kommer på skam, och när det jag trott mig veta inte stämde med hur det verkligen är.
Jag tänker på Jesus som i kallelsen till lärjungarna använder sig av orden följ med och se. Vi behöver bjuda in varandra till varandra för en fördjupad kunskap. Det finns nog ingen annan väg. Följ med och se hur jag har det, dela en gnutta av min tillvaro, så får du större kunskap om det samhälle vi alla är en del av. I ett arbete för fredliga och inkluderande samhällen är nog det en enkel och användbar utgångspunkt. Följ med och se, och även om det kanske inte är Sammanbindningsbanan i riksdagshuset du får följa mig till, så är det en annan del av Sverige, en del av vårt samhälle.
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Karin Wiborn
