Vi som är burna av hoppet. Det är ett hopp som grundas på Jesu uppståndelse och säger att det är livet, inte döden, som får sista ordet. Därför kan den peruanske teologen Gustavo Gutiérrez till exempel säga att ”Jag är inte optimist utan en man som bärs av hopp”.
Jag ser inslaget med Jan Eliasson när vi i den västliga grenen av kyrkan nyss har firat den helige Mikaels dag. Då läser vi om hur Mikael och hans änglar strider mot och besegrar ondskans makter i himlarymden och störtar den stora draken och hans änglar till jorden. Uppenbarelseboken antyder att kampen fortsätter på jorden: ”Jubla därför ni himlar och ni som bor i dem. Men ve över jorden och havet: djävulen har stigit ner till er, och hans raseri är stort, ty han vet att has tid är kort”. (Uppenbarelseboken 12:12)
Nu ska man vara väldigt försiktig när man läser Uppenbarelseboken och kanske försöker tolka in den i det som sker i vår tid. Den skrevs i en tid av svåra förföljelser av den första kristna kyrkan och ska främst läsas som en motvikt till den svåra tid de levde i. Läsningen gav människor hopp därför att denna världens grymheter inte skulle få sista ordet. Så kan hoppet bära oss människor, inte minst i svåra tider: ”detta är den seger som har besegrat världen: vår tro” (Johannes första brev 5:4).
Detta är inte en flykt undan en svår verklighet utan en kallelse att leva det kristna hoppet mitt i det svåra. En av våra psalmverser talar starkt om detta:
O, led mig med enkla och trygga ord var dag i ditt rike in,
Och lär mig att minnas att denna jord, och icke blott himlen är din.
(Svensk Psalm 183:3)
I hoppets tecken fortsätter vi oförtrutet att be:
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson