fredsduva

Jag brukar beskriva mig själv som en vacklande pacifist. Med det menar jag att jag tror att ickevåld är den rätta vägen för att lösa konflikter, att jag tycker att det satsas alldeles för mycket resurser och tilltro på militära lösningar och vapen, och att nedrustning är en nödvändighet för en fredligare och rättvis värld. Resurserna gör mycket bättre nytta när de används till utbildning och sjukvård än när vi till exempel köper vansinnigt dyra flygplan för pengarna.

Men jag vacklar i min konsekventa pacifism. Det verkar oundvikligt att det ibland krävs beväpnade polisinsatser, både nationellt och internationellt. Exemplet Centralafrikanska republiken är aktuellt för mig för tillfället. Jag har en gammal kärlek till landet sedan min tonårstid då jag trodde att jag skulle bli missionär där (Örebromissionen/Evangeliska frikyrkan har haft missionärer i RCA sedan 1920-talet). Så blev det inte. Mitt livs resa hittills är dock de tre veckor som min fru Majsan och jag tillbringade i landet 1994. Jag var utsänd som talare på missionärernas gemenskapsdagar. I samband med det fick vi möjlighet att resa runt i västra RCA där systerkyrkan har det mesta av sin verksamhet. Annorlunda natur och kultur, många möten med en växande kyrkas medlemmar och ledare, de annorlunda ljuden i den afrikanska natten och en annan stjärnhimmel är minnen som jag alltid kommer att ha med mig.

Rapporterna från landet under de senaste månaderna har varit djupt oroande. Jag ger mig inte in på att återge dem här. Men 100.000 flyktingar på flygplatsen i huvudstaden och 1.500 människor hopträngda på teologiska högskolans campus ger glimtar på hur situationen är.

Hur värnar man människor och upprätthåller/upprättar mänsklig säkerhet i en sådan situation? Det är då min konsekventa pacifism vacklar. I vissa situationer verkar det som att vapnen måste fram för att ge tillräcklig styrka åt det man kallar R2P, responsibility to protect, ansvaret att skydda.

I Ett ekumeniskt upprop för rättfärdig fred talas också om detta som ett undantag. Där argumenteras för att det rättfärdiga kriget inte längre går att motivera; vi ska mycket tydligt arbeta för en rättvis fred. Läs gärna detta upprop från Kyrkornas världsråd, det finns översatt till svenska och man kan få det gratis från Sveriges kristna råd.

Ja, så här tänkte jag när jag skulle skriva veckans blogg. Under kommande vecka lanserar vi, tillsammans med ett antal andra organisationer, två spännande rapporter som argumenterar för en tyngdpunktsförskjutning i Sverige från militär konflikthantering till civila fredsinsatser. Det började i ett samtal där vi frågade oss hur vi skulle kunna använda ökade anslag till civil konflikthantering med ickevåld som medel. Lars Ingelstam och Anders Mellbourn har sedan skrivit två intressanta rapporter om svensk säkerhetspolitik under de senaste decennierna som underlag för samtal om prioriteringar i Sverige (www.fredsagenda2014.se). Snart kommer underlaget för ett svenskt försvarsbeslut, och vi hoppas att deras forskning kan bidra till bra samtal kring dessa viktiga frågor. På onsdag kväll 19 februari är du välkommen till ABF-huset i Stockholm (se mer info på SKRs hemsida). På torsdag den 20 ordnas ett seminarium i riksdagen.

Så ber även en vacklande pacifist: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.

Björn Cedersjö (4)

/Björn Cedersjö

Fortsätt läsa mer från oss