Den 24 mars var det 35 år sedan ärkebiskop Oscar Romero i San Salvador mördades när han celebrerade mässan i ett sjukhuskapell strax intill det lilla hus dit han flyttat från ärkebiskopsresidenset. Romero ansågs vara konservativ när han utnämndes till ärkebiskop 1977, men mordet på prästen och nära vännen Rutilio Grande strax efter utnämningen blev en vändpunkt. Han radikaliserades allteftersom han lärde känna det salvadoranska folkets situation och militärregeringens övergrepp och han talade med en alltmer orädd röst om fattigdom och förtryck av mänskliga rättigheter.
Stor betydelse fick hans söndagliga predikningar i katedralen i San Salvador som direktsändes i radio. Sändningarna kunde höras i hela landet och många lyssnade intensivt när Romero predikade om människors vardag och förtryck av mänskliga rättigheter i relation till kyrkoårets texter. Han var inte rädd för att ta upp tortyr, mord på regeringskritiker och människors försvinnanden. Kritiken av militärregeringarna blev allt skarpare och det var många som ville röja honom ur vägen.
Till slut kom ordern om att döda honom. Gärningsmannen fick skjuts till sjukhusområdet, dröjde en stund utanför ingångende till kapellet och sköt sedan kallblodigt ärkebiskopen när han stod framför altaret. I tumultet efter dådet var det lätt för gärningsmannen att lämna sjukhusområdet så som han kommit. Mordet har förblivit ouppklarat även om man har en ganska klar bild om vem som gav ordern.
Den 24 mars 1980 var en måndag. Dagen innan hade Romero som vanligt hållit sin söndagspredikan i katedralen. Där finns en passus, riktad till militären, som kanske blev den utlösande orsaken till mordet: ”Bröder, ni tillhör ert eget folk. Ni dödar era egna bröder. Ingen soldat måste lyda en order som går mot Guds lag. I Guds namn och i hans lidande folks namn vars rop har stigit mot himlen mera förtvivlat för varje dag: jag ber er, jag vädjar till er, jag befaller er i Guds namn: sluta med repressionen.”
Några veckor före sin död skrev han om att han ofta hade mordhotats: ”Men som kristen tror jag inte på en död utan uppståndelse. Om de dödar mig kommer jag att uppstå igen i El Salvadors folk. Som pastor är jag skyldig att ge mitt liv för dem jag älskar, dvs alla salvadoraner. Martyriet är gåva från Gud, en gåva som jag inte förtjänar. Men om Gud accepterar mitt liv som ett offer, då kan mitt blod bli ett frö till frihet och hopp.”
I folkliga kretsar i hela Centralamerika blev han tidigt ett helgon, men den officiella helgonförklaringsprocessen inleddes inte förrän i mitten av 1990-talet och blockerades sedan länge. Frågan var politiskt känslig och jag minns hur oansenlig hans grav i katedralen var i början av 1990-talet då jag besökte El Salvador. Men nu har processen lossnat och i maj i år beräknas den argentinske påven Franciskus tillkännage salighetsförklaringen av ärkebiskop Romero.
I den tidiga kyrkan brukade man säga att martyrernas blod gav näring åt kyrkan. Under militärregeringarnas tid i Latinamerika fick många kristna sätta livet till i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter och martyriet aktualiserades igen. Inga kristna martyrer har någonsin själva sökt döden. Istället är det så att de älskar och värnar livet, både sitt eget och andras liv, så högt att de är beredda att dö för livet. Den kampen och troheten ger oss andra hopp, något som vi påminns om när vi nu i vårt kyrkoår närmar oss påsken.
Det är livet, inte döden som får sista ordet. Och vi fortsätter med frimodighet vår bön: Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Olle Kristenson
