Ja, hur viktig är kristen enhet, egentligen? Debatten pågår i tidningen Dagen just nu. Det kanske inte är helt otippat att jag ser kristen enhet som oerhört central. Jag ser enhetsarbetet som en del av Guds försoningsverk och menar att det är vårt ansvar att leva för bönesvar på Jesu bön om enhet i Johannes 17:21, liksom Paulus provocerande fråga i första Korintierbrevets första kapitel: ”Har Kristus blivit delad?”. Till Efesierna uppmanar Paulus till strävan efter att med friden som band bevara den andliga enheten.
Kyrkans historia präglas i hög grad av splittring, Tyvärr. Jag tänker att splittring har uppstått av olika skäl; ibland genom en insikt av sanning som blir viktig och upplevs nödvändig, och ibland mer grundat på maktanspråk och mänskliga konflikter. Vem ”äger” sanningen?
Enhet sammanblandas lätt med enighet och åsiktsgemenskap. Jag tänker enhet annorlunda. Enhet är att höra samman, höra ihop. Hemma i min familj, som, skulle jag tro, i de flesta familjer, råder inte enighet i alla frågor. Däremot är vi alltid en enhet. Vi hör samman. Enheten är djupare och starkare än enigheten, för den har sitt avstamp i kärlek och överlåtenhet och strävar efter detsamma.
För att ta ett exempel ur min trosövertygelse; Jag har en baptistisk dopsyn, den är en sanning för mig och jag vill inte göra avkall på min övertygelse. Den svenska baptismens förgångsgestalt Anders Wiberg, kämpade med konflikten ”enhet i kristenheten eller den rätta, sanna dopläran”. Då, på senare delen av 1800-talet och i den kontexten blev vägvalet den rätta, sanna dopläran. Jag väljer enheten. Inte för att jag nedvärderar min övertygelse om dopet, men jag känner igen systrar och bröder med annan övertygelse om dopet till Kristus och värdesätter enhet över enighet.
Det är mycket vi är, kan vara och göra tillsammans i kristenheten utan total enighet. Många av oss delar nattvardens bröd och vin, tyvärr inte alla. Vi ber tillsammans, vi lyssnar till och läser ur samma heliga skrift. Vi söker Kristus, måhända på olika vägar, men med samma mål; att fördjupa relationen och ledas av Guds ande. Vi döper på olika sätt, men alltid i Faderns, sonens och den heliga Andens namn. Vi längtar att få dela vår tro med varandra och andra – vi är i samma mission.
Att sträva efter enhet är att sträva efter försoning. Jag ser det som en hemläxa vi har att göra, och återkopplar till Jesu bön om ”att de alla ska bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då ska världen tro på att du har sänt mig” (Joh 17:21). Tänk om det till och med är så att enheten är en av nycklarna till att fullgöra vårt uppdrag, vår mission, att få världen att tro?
Jag ser gärna kristenheten som en bullrig, debatterande och stojig familj som vet att vi hör ihop och därför tål oenighet – vi hör samman i Kristi, den uppståndnes, kärlek.
/Karin Wiborn
Fotnot: Bilden är från en ekumenisk ljuständningsgudstjänt i Sundsvall.
