Interreligiös gudstjänst i Storkyrkan i Stockholm 2015. Foto: Magnus Aronson.
Första veckan i februari innebär World Interfaith Harmony Week, för att uppmärksamma och glädjas över den tolerans och respekt som har sina rötter bland troende i världens religioner. Viktigt och omistligt.
Jag undrar så varför det är så lätt att tappa röster som talar samförstånd, samexistens, respekt och tolerans, alltför ofta möts vi av andra berättelser. Om förtryck, fördömande och brist på respekt. Sveriges kristna råd är en spännande plattform för jämlikhet. Medlemskyrkorna är oerhört olika stora och därmed olika förutsättningar om vi ser till resurser och tolkningsföreträde. Men det finns en önskan att samtala jämlikt och finna konsensus, samsyn, trots olikheter i teologi, storlek och tradition. Till exempel så är SKR en av de svenska inbjudarna när Romersk-katolska kyrkan och Lutherska världsförbundet gemensamt uppmärksammar reformationen i Lund i oktober. Romerska Katolska kyrkan är världens största kyrka. Svenska kyrkan är störst i Sverige. Genom Sveriges kristna råd blir det också en angelägenhet för fler kyrkor i Sverige, frikyrkor och ortodoxa kyrkor. Det är viktigt och görs möjligt utifrån en vilja till samexistens. Ja, djupare än så; en vilja till kristen enhet, ekumenik.
Sveriges interreligiösa råd uppmärksammar den första veckan i februari genom att ha sammanträde med fortbildning, och genom att flera av rådets medlemmar kommer delta i Vandring för vänskap som arrangeras av Interreligiös fredsforum. En vandring med flera religioner som också stämmer väl in i Kyrkornas världsråds tema rättvisans och fredens pilgrimer. Samling på Mosebacke 14.00 på söndag, den 7 februari.
När jag, en gång för länge sedan, började en tjänst som församlingsföreståndare frågade jag min företrädare efter den viktigaste uppgiften och fick till svar ”Att konsolidera kroppen” (församlingen). Det är ett uttryck som följt mig genom åren. ”Kroppen” kan ju se lite olika ut. I mitt nuvarande arbete ser jag som första uppgift att konsolidera – samla – Sveriges kyrkor och lyssna till den gemensamma viljan och enhetssträvan. Det ser jag som en förutsättning för att också vidga till en större konsolidering – samling – hur kan religioner samverka för fred och ett hållbart samhälle? En förutsättning för konsolidering är samtal och möten. Att lyssna, att verkligen lyssna till varandra bortom tolkningsföreträden och rådande självklarheter.
I förra veckan ägde det nordisk-baltiska ekumeniska sekreterarmötet rum i Helsingfors, en mötesplats öppen för alla kyrkor inom regionen, och därmed en plats för utbyte av erfarenheter och gemensamt lärande. Gemensamt för oss alla är migration och integration och hur vi lär oss se mångfald som en tillgång mer än ett problem.
Nej, jag säger inte att det är enkelt. Konsolidering är slitsamt men nödvändigt. Det kristna enhetsarbetet är ett försoningsarbete som är nödvändigt; i mitt eget liv, inom kristenheten och bredare än så, i mänskligheten. Inte för att tro lika. Inte för att stryka ut skillnader. Inte för något annat än att skapa utrymme för mångfalden genom trygghet i sig själv, i försoningens tecken.
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
/Karin Wiborn
