175 miljoner i extra stöd till civilsamhället är glädjande och behövligt. Jag unnar alla civilsamhällesorganisationer extra tillskott i kassan, samtidigt kan jag inte låta bli att undra hur det kommer sig att trossamfunden återigen får den mindre delen av kakan. Inte så sällan används trossamfundens lokaler som allmänna samlingslokaler och hyrs ut till olika intresseföreningar för att möjliggöra större samlingar i närmiljön.
Den församling jag tillhör utgör till exempel samlingsplats för närliggande bostadsrättsföreningar, körer och musiker och olika grupper inom Anonyma Alkoholister. Det är ett sätt för församlingen att dryga ut kassan, visst, men än viktigare, att vara en plats för de som bor i vårt samhälle och därmed för kyrkan att vara en samhällsaktör, en plats för liv, växt och utveckling – inte bara utifrån vår egen verksamhet utan utifrån närsamhällets behov.
Om vi fortsätter att titta på min lokala situation – som inte på något vis är en stor spelare i trossamfundsvärlden – så har det periodvis i församlingens verksamhet varit en plats för den som saknar någon att äta frukost med, för asylsökande med frågor och behov av hjälp, barn och familjer för scouting, sång och musik. Och naturligtvis en plats för gudstjänst, andakt och stillhet.
I runda slängar samlas en halv miljon människor i kyrkornas verksamhet – varje vecka. Om vi då talar om trossamfund så ökar den siffran, jag vet inte med vad. Det går att tycka mycket om religion, och jag vet sedan barnsben att det finns krafter som vill putta ut tro och religion till det förgångna och till periferin. Statistiken säger inte så. Kyrkor och trossamfund berör en stor del av vår befolkning. Till stor del för det som är vår grunduppgift och främsta expertis; religiösa frågor, gudstjänstliv och sökande efter tro och mening. Men människor samlas också i kyrkor för kulturella upplevelser, utvecklande av färdigheter, till exempel körsång, växa som människa i största allmänhet genom studiecirklar och för gemenskap, stöd och hjälp. En plats för att dela liv, vardag och högtid.
Jag förstår inte vad som är så hotfullt med att lyfta fram religionerna som den stora civilsamhällesaktör som vi är? Religionerna är verkligen inte den enda, och det finns goda erfarenheter av samarbete och samverkan med andra aktörer.
Till stor del vill vi samma sak; bidra till ett gott, demokratiskt samhälle. Trossamfundens speciella bidrag är andlig utveckling och de allra, allra flesta med en djup respekt för den som inte tror på samma sätt.
Är det inte dags att sluta behandla tro och religion som något vi inte talar om? Jag är alldeles övertygad om att allt mår bättre av att finnas i ljuset. Så också religion.
Nästa gång regeringen uttalar sig om vårt rika civilsamhälle och svensk folkrörelse hoppas jag på en extra rad om trossamfundens plats i det svenska samhället.
Och varför inte ett proportionerligt anslag?
Karin Wiborn
Generalsekreterare
